Lugnt och behärskat

Det är ju vår nu. Blåsippor och grejer. Solsken. Ni vet hur det är. Men nu har Mullehästen varit en aning knackig igen i veckan så då måste han ta det lugnt och behärskat i några dagar, för mattes nervers skull. Det var i alla fall ambitionen. Men det gick naturligtvis jättedåligt. När Mullehästen fattade att han skulle få gå UT i GRUPP så kunde han inte stå still. Och den insikten fick han ungefär exakt när matte skulle sitta upp. Sen var han tvungen att springa runt runt i en liten cirkel på stallplan tills raggsockornas mattar hade suttit upp på respektive socka och var redo att gå (han är inte ouppfostrad, det är alla andra som är överuppfostrade).

Det är ganska längesen vi var ute i grupp. Och det är förskräckligt längesen vi var ute i grupp och skulle göra något mer än bara skritta. Mullehästen var helt till sig av glädje. Matte hade försökt vara lite förutseende och tagit dressyrsadeln istället för tjolahoppsadeln för att han skulle tro att vi skulle hålla oss lugna, men det genomskådade han ganska omgående. Och när man är så pigg och det blåser lite skojigt, då är det ofattbart roligt att bli rädd för saker. Så Mullehästen inledde med att bli rädd för en vägg. Sen klistrade han sig fast som ett plåster på den röda raggsockan och försökte övertala honom att ta hand om en mycket mystisk presenning. Om raggsockan spelade med eller bara tyckte att Mullehästen var en idiot låter vi vara osagt, men han klampade tålmodigt förbi presenningen med ett halvt ton fnorkande ludd som fladdrade runt i kölvattnet.

image

Vi gick över golfbanan (som fortfarande är märkligt öde) och klättrade upp längs vägen upp till kalhygget. Mullehästen sprattlade så att han snavade över sina egna fötter fem gånger på vägen upp, sen ytterligare tre gånger på stigen över kalhygget och därefter två gånger till när vi kom in i skogen. Det här med att inleda med en lång bit i skritt en sånhär dag är inte riktigt hans grej.

image

Lyckligtvis kom vi ut på andra sidan med alla tolv hästfötter i behåll, mitt i en hundflock bredvid en stor skogsmaskin. På en väg där vi brukar springa. Och så svängde sockorna av från vägen där vi brukar springa. HERREGUD, så kan man väl inte GÖRA?! Dessutom var Mullehästen tvungen att ta toapaus, så han kom efter. Sen kunde matte se sig i stjärnorna efter att få mer skritt den ridturen. Men Mullehästen kan trava jättejättelångsamt om det krävs. Eller jättejättefort. För att inte tala om galoppera. När vi kom tillbaka ut på galoppvägen låg Mullehästen sist. Och sockorna drog iväg i galopp. Sen låg inte Mullehästen sist längre. Han gick från noll till hundra, fintade den röda sockan och drog förbi, växlade upp till hundratjugo och stormade förbi den aningen förvånade bruna raggsockan likt en luddig vit komet. Enligt sockmattarna såg det “aningen oorganiserat ut”. Men det är inte det att matte inte har koll, det är det att Mullehästen har mycket mer koll än vad matte har. Och ganska ofta inte på samma saker. Vi tog ett par korta galoppsträckor till som Mullehästen fick vinna, mest av vänlighet från sockmattarnas sida. Vi missade bara vägen en gång och hamnade ute i naturen istället. Det är svinn man får ta.

Vi avslutade med varvet runt golfbanan, som inleds med en lång, fin, svagt uppförslutande sandväg. Vanligtvis brukar vi försöka trava på den, men det blev inget med det. Den röda raggsockans matte la in ett förslag om att vi skulle ha lugn, fin galopp i alla fall, men det hörde ingen annan, eftersom Mullehästen och den bruna sockan hade dragit iväg i en vårkapplöpning som antagligen inte var helt olik förra årets. Mullehästen var lite efter i starten så det tog en stund att komma ikapp (inte minst för att matte tvingade honom att lugna ner sig när han råkade skrämma ner en joggare i diket), men ungefär halvvägs så kom han upp bredvid sockan, fick korn på segern, la i ytterligare en växel och blåste iväg i en galopp som hade imponerat på Kentucky Derby. Han vann jetestort. Sjukt nöjd.

Sen tyckte vi att det var läge att hästarna skrittade hem, eftersom vi ändå var ute på en lugn och behärskad tur (hoppet är det sista som överger en). Det här var ungefär samtidigt som vi skulle gå över krokodilrännorna. Vid rännorna måste Mullehästen stanna och säga fnork medan sockorna bara knatar på SOM OM DET INTE ENS VORE KROKODILRÄNNOR DÄR!! Så han kom efter igen. Och hela studs-sprattel-cirkusen började om med förnyad energi. Och just när matte började få någotsånär kontroll på det hela så stod de plötsligt där. En bit bort, visserligen, men det var ofelbart dem. De är tillbaka. Golfarna.

Pandemonium.

Men matte fick stopp. Visserligen genom att köra in i en raggsocka, men det räknas faktiskt. Sen var det bara sista lilla vägen hem. Mullehästen taktade glatt första halvan, men när han insåg att det inte skulle bli något åka av längs just den vägen idag så klappade han ihop och var fullkomligt slut som artist. Han hasade fram och kom långt efter sockorna. Matte tyckte att han fick äga sitt eget problem om han nu inte ens vid nitton års ålder kan lära sig att hushålla med krafterna. Men han fick en extra stunds kli i den svettiga pälsen innan de gick ut i hagen och njöt av resten av den soliga eftermiddagen.

image


Comments

Lugnt och behärskat — 3 Comments

  1. Jag ser framför mig en sådan där gammal hederlig hoppboll som man försöker manövrera över någon slags puckelpist så den liksom skuttar random i alla möjliga riktningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *