Backintervaller

Idag hade vi bestämt att vi skulle rida ut, när matte har möjlighet att rida i dagsljus och allt. Vi har varit i ridhuset en tokmycket den senaste veckan och så kan vi inte hålla på jämt. Tyvärr var det en faslig massa november i morse. Regn, snålblåst och så råkallt att Mullehästen hade ståpäls när han vaknade, trots tvåhundragrams fluffig pyjamas och tofflor. Det är inte enkelt att ha varit en tjockis hela sitt liv och plötsligt knappt ha nåt underhudsfett. Men frågan är hur han har tänkt om han ska ha halstäcke på sig inne redan nu, vad ska han då ha i vinter? Nåväl, vi korsar den bron när vi kommer dit. Matte har inte råd med fler täcken, vi behöver en ny sadel först! Nåväl.

Lyckligtvis har vi bott i Borås och är ganska skillade på att hantera regn. Eller ja, hitta på saker som får Mullehästen att acceptera att röra sig utomhus när det regnar. Helkroppsregnkläder. Från öron till svans. Inklusive mössa. Då är det okej. Kanske. Lite. Fast han tänker inte tycka om det!

image

Eftersom vi har haft ociviliserade mängder idioti de senaste gångerna vi har varit ute så kände matte att det är lämpligt att Mullehästen får springa av sig. Det gör man lämpligast i flygande fläng. Dock har flänget varit lite för flygande, så för att inte tappa koncepten alldeles gick vi bort till vår längsta och brantaste backe, och så fick Mullehästen köra full rabarber upp för den tills han blev snäll.

Efter två vändor slutade han ha akuta yahoos (detta är varför vi behöver en fungerande hoppsadel…). Efter tre vändor kunde vi nästan skritta på vägen ner. Femte vändan fattade han grejen och vände stående på bakbenen när vi kom ner och drog iväg som en blixt uppför på eget initiativ (matte satt kvar, no worries, lite full i skratt bara). Den sjätte fick matte smacka de sista fem metrarna upp. Så då fick det räcka. Matte började dessutom få tråkigt. Till skillnad från Mullehästen, som antagligen gladeligen hade sprattlat upp och ner för den där backen resten av dagen.

Sen skulle vi skritta genom skogen hem. Det var jeteblött. Mullehästen drabbades av krokodilfobi och var tungen att sprattla på tvären och säga fnork, med så mycket framben överallt att det antagligen skvätte mer på honom än om han hade gått lugnt och försiktigt.

image

Det var först när vi kom hem och det hade regnat igenom alla våra regnkläder som han insåg att han var blöt i öronen. Sen fick han stå på tork i stallet en stund och var vansinnigt missnöjd över det. Men han blev i alla fall lite avrastad, det får man vara glad för.

image


Comments

Backintervaller — 7 Comments

  1. Ni skulle behöva något med fleece + nät på insidan och galon i reflexfärg p utsidan, helst heltäckande och figursytt? Kanske med hål för ögon, nos och tyglar…

  2. Haha så söt han är! Men jag förstår honom, jag hade också velat ha regnkläder från topp till tå om jag var ute i detta väder! Själv har jag suttit inne på klinik med min puff i typ fyra timmar idag så jag slapp ju regnet iallafall 😉

  3. Känns ibland som Mullehästen rent mentalt är kusin med min dotter. Hon har fått order om strikt benvila i två veckor – du kan tänka dig resultatet…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *