Två!

Idag var vi på utflykt igen. Det är inte klokt vad vi far omkring nuförtiden! Mullehästen börjar bli riktigt resvan, även om han fortfarande blir så nervös att han blir skelögd när åklådan kommer upp på gårdsplan. Det stod hoppning på schemat idag, på ett ställa vi har varit på förut, fast det var sådär fyra år sen eller så. Alldeles själva dessutom, utan raggsocka. Istället hade vi med oss den svartvita bockponnyns matte och en gemensam vän som kunde hålla extra ordning på oss.

Vi började med att gå banan. Matte höll på att svimma med en gång så fort vi kom in i ridhuset och det stod en glassgubbe där. Två faktiskt. En på var sida hindret. Pust. Det är alltid en viss morbiditet i att inse att man sannolikt kommer att dö inom den närmsta timmen.
image

Dessutom fanns det en leskig grind och ett hinder som hade en balkonglåda full med plastblommor. Mitt. I. Hindret.

Mullehästen var ju ute och sprattlade runt som en idiot i en bra bit över en timme igår. Matte hade fullt klart för sig att det kunde innebära en av två statusar idag; Antingen är Mullehästen precis lika sjövild fortfarande och matte måste ratta runt ett halvt ton entusiasm bland en massa hinder, eller så är Mullehästen trött, går med handbromsen i, tappar galoppen och välter över hindren. Oavsett vilket så började matte litegranna ifrågasätta vad vi ursätter oss för här egentligen.

Men matte behövde inte vara orolig. Mullehästen kände sig perfekt. Han var mjuk och glad, pigg och framåt men lydig och svarade på tilltal. Det var fullt kaos på framhoppningen och blåste dessutom rejält, men Mullehästen tog det piano och hoppade kvickt ur vägen när det kom stora bruna dundrande i alla riktningar. Och detta trots att det var vattenpölar. Vi tog bara en kort framridning och skuttade ett par minisprång innan vi gick in på banan för att undvika att ryckas med i kaoset. Sen var det vår tur!

Idag hade vi valt att levla upp ett snäpp och hoppa två gånger på 60 cm istället för 50 och 60 som vi tagit senast. Matte inledde strategiskt med att marschera in och låta Mullehästen titta på de tre farliga hindren i tur och ordning så de inte skulle komma som en överraskning. Det brukar vara ett strategiskt drag. Mullehästen höll med om att grinden var lite mystisk, det var den. Men glassgubbarna var väl inget konstigt och blomlådan i sjunde hindret såg han inte ens.

Sen var det dags att starta. Vilken överraskning matte fick! Mullehästen var mjuk och lyhörd. Reglerbar. Gick dit matte styrde. Mullehoppade bara litegrann, i övrigt nästan som en normal häst. Vi kände oss riktigt civiliserade. Ända tills vi kom till sjätte hindret, ett vanligt räcke med grå och blå bommar. Det var tydligen fullkomligt fnorklivsfarligt. Men vi kom över det av bara farten och seglade i mål felfria.

Efter en kort andningspaus hade vi vår andra runda på samma höjd. Mullehästen gick fint i nästan tretaktig galopp och hoppade prydligt över alla hindren. Utom grinden, där fick han lite internt kaos, kom nära och höll på att riva, men bommen var snäll och låg kvar. I övrigt höll han galoppen, han inte bara landade i EN galopp åt gången, han landade i RÄTT galopp. Matte var lätt förundrad. Plötsligt händer det, liksom. Duktiga, duktiga Mullehästen!

Titta så prydligt

.
Mullehästen fick två rosetter! Två! Han var helt slut efteråt, men sjukt nöjd med sig själv. Han fick en kaka ur fikapåsen och lallade lyckligt upp till sin åklåda för att åka hem och berätta allt för sockorna.

image


Comments

Två! — 6 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *