Stanna, stirra, studsa

Igår var vi iväg på hopperier igen, på samma ställe som senast. Man hade kunnat tänka sig att det skulle göra Mullehästen lite lugnare att han varit där förut, men nu fungerar inte Mullehästen riktigt som man skulle kunna tänka sig. För är det någonting som är läskigare än nya ställen, så är det ÄNDRADE ställen. Och det var ändrat! Stora porten på kortsidan av ridhuset var stängd istället för inte stängd, och alla hindran var FLYTTADE på! Det är egentligen ett av Mullehästens största problem med hopptävlingar, att hindren aldrig kan stå på samma ställe och se likadana ut. Hur ska man då hålla ordning på krokodilerna!?

Dessutom var vädret sämre, så framridningen var flyttad inomhus. Jeteskumt. Första varven på framridningen var det sju hästar där inne, och stackars Mullehästen höll på att få en hjärnblödning när han försökte titta i sju riktningar samtidigt. Så vi la ner det och följde med ner till tävlingsbanan och smög in för tidigt i collecting ring för att kika på raggsockan och hans matte som hoppade först i sin 40 cm-klass. För att undvika en flygande repris från förra gången så hade de helt skippat hindren på framridningen och körde rakt på inne på banan istället. Vilket istället innebar att raggsockan nitade på första hindret lite sådär baraföratt, men hans matte grälade lite på honom så han hoppade ändå. Sen fick de upp farten och rullade på i alla möjliga gångarter över hinder efter hinder. Högt över, i nästan Mullestil!


När vi tittat klart på sockan gick vi tillbaka upp till framhoppningen och kollade. Då var det bara en annan häst där, så vi slank in och kunde rida nästan ordentligt ett par varv, och Mullehästen hoppade alla tre framhoppningshindren mjukt och fint utan kaos. Matte fick en riktigt bra känsla i magen när vi gick ner till banan lagom till det närmade sig vår tur att starta på femtio centimeter.

Väl inne på banan visade dock Mullehästen med all önskvärd tydlighet att här blir ingenting enkelt. Någon hade ju FLYTTAT på alla hindren sen förra gången. Kris och/eller panik. Vi inledde med att glo skeptiskt på det konstigaste hindret (som dessutom skulle hoppas två gånger), sen var det dags att starta. I skranglig gåsgalopp raglade vi fram mot första hindret, som Mullehästen var tvungen att stanna och titta på. Det var första gången matte höll på att åka av. Sen hoppade han i alla fall.

Sen fortsatte resten av banan i ungefär samma stil. Stanna, stirra, studsa. Och hindren höll sig i ordning även de gånger som vi snarare ramlade över än hoppade. Lite sådär att bakdelen hoppar över framdelen. Men ändå. Över kom vi faktiskt! Även om det var lite med en stil som fick matte att känna att vi borde bryta av och ursäkta oss inför publiken.

Tills vi kom till näst sista hindret. Där fick Mullehästen kortslutning och gjorde det som i ett tidigare stall beskrevs som “att göra en Mulle”; han gick i botten, tvärnitade försent, hade plötsligt matte sittande framför sadeln, bestämde att hindret ändå var ok och hoppade rätt igenom hela härligheten med huvudet rakt upp så att matte praktiskt nog ramlade tillbaka ner i sadeln innan vi dundrade vidare och höll på att välta i en sväng. Genom högre makters försorg missade raggsockans husse att ta kort på den sekvensen. Ähm.

Fyra fel i första vändan, således. Men vi hade ju en till. Och eftersom den första rundan gick så… ehm… bra, så var matte rätt svettig inför andra försöket. När det var vår tur inledde Mullehästen med att bli spektakulärt rädd för speakern och vägra gå i någon annan riktning än tvär krabbgång åt vänster.

När vi väl rett ut det så fortsatte vi med att inspektera den väldigt farliga oxern innan vi gav oss på det hela igen.


Sen var det start. Som alltid med Mullehästen så gick andra varvet enklare men snabbare. I början hade han så många gångarter att han glömde helt att hålla styr på benen (han lyckades med fler samtidigt än raggsockan idag, det säger väl något). Men någonstans mellan tredje och fjärde hindret trillade myntet ner hos Mullehästen och han kom ihåg vad vi pysslade med egentligen. Då kunde matte rida lite bättre och vi kunde avsluta banan nästan snyggt.


Felfri ritt!

Idag fick vi varsin blåvit och de båda prinsarna var ännu lite dyrare när vi packade in dem i respektive åklåda och for hemåt. Med blodad tand för fler gånger!


[foto: Raggsockans husse]


Comments

Stanna, stirra, studsa — 11 Comments

  1. Hahahaha
    Nu har jag skrattat så tårarna rinner på mig

    Tack för en mkt målande beskrivning. Och bilder som stöd för fantasin.

    Kom att tänka på kommentaren från förra hoppningen. Det blir lätt så när de är unga…

  2. Ja, det är bäst du ser upp för krokodilerna, fast den här gången klarade du ju rosifetten, jag tycker att du var jetteduktig!

    Kramis.

  3. Hej Helena! Vad roligt det var att läsa om Mulle och dig! Så fin han är! Sally, som är på andra sidan jordklotet, tipsade om din blogg. Kram från Ingrid & Zippan ( lite Mullehäst hon med… )

  4. Alltså, du får det att låta som att det är något konstigt med hopptekniken? Den erfarenhet jag har av hoppning är exakt samma! Det räcker liksom med en bom på marken för att koncentrationen ska vara borta för resten av ridpasset. Sen tillhör det, av ren säkerhetssynpunkt, att stanna första gången på varje hinder. Efter det kan man eventuellt hoppa och då har man ett säkerhetsavstånd med ca 50 cm till översta bommen. Det ställer ju faktiskt helt andra krav på ryttaren än om man har en häst som bara hoppar sådär som folk påstår att de ska kunna…

  5. Så här i efterhand hade det varit ett fint inslag med en röd socka som hade tyckt “Vad är det här för skoj! Jag lyfter på benen så löser sig resten!” med inställningen “Sluta bestämma vad jag ska ha för ordning på benen! Tralopp är den bästa gångarten till det här, det förstår du väl!?” – Med mig på ryggen som inte hoppat på två år :/

  6. Jag dör en smula av skratt varje gång jag läser detta inlägg. Fenomenal beskrivning av händelseförloppet och så de talande bilderna… Krabbgången är hysteriskt rolig…. 😀 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *