Kör ba’ kör

Idag var det dags för skor. Till det behöver man en hovslagare. Och det har vi ju en utomordentligt bra. Förutom faktum att han tog en flygtur från en stege för ett par veckor sen och behöver lite paus för att läka ut lite fraktur och sådär Eller ja. Ganska mycket fraktur. Som det ju blir ibland. Det kan hända den bäste, och så vidare.

Lyckligtvis har raggsockornas mattar en hovslagare i sin raggsockekrets som var mycket snäll och ställde upp för oss. Mullehästen tyckte att det var väldigt spännande. En ny! Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till, dels genom att stå still och lyfta på rätt fot (bra) och dels genom att lägga sig i allt vad hovis gjorde med hans fötter (mindre bra). Fin blev han i alla fall. Och den vita pälsen som hamnade överallt på hovisens kläder, utrustning och bilinredning, den bjuder vi på.
image

Dagens ridaktivitet blev i ridhuset. Eftersom vi har märkt att vi har haft lite knep med att hitta rätt vägar i galoppen så tänkte vi underlätta för oss och köra med lite bommar att galoppera över. Men det var ju helt klart en missräkning från mattes sida att tro att bommar skulle underlätta någonting. Mullehästen laddade som om det var OS-banan som stod uppställd i ridhuset. Han galopperade inte bara över bommarna, utan även runt, brevid och tappra försök till under, samt testade flygförmågan hos artonåriga farbröder som faktiskt borde ha vett på att uppföra sig. Det här med att man inte får hoppa i ridhuset och att det därför är direkt olämpligt att ta meterhöga språng så fort man får syn på en bom, det hade han inte en tanke på.
image

Det blev svettigt. Trots att han var frusen som en liten fiskpinne innan ridturen så var han sjöblöt efter. Den kombinationen är inget vidare, så det är dags att börja öva på klippmaskinen igen. Första steget gick riktigt bra, matte fick lov att klappa med avstängd maskin på hela Mullekroppen medan han fikade i stallgången. Nästa gång ska vi testa att veckla ut sladden också.


Comments

Kör ba’ kör — 2 Comments

  1. tyvärr blir inte saker mindre farliga med åren har jag märkt. Min egna mullina-hest är nu 22 och kan inte heller hålla sig på banan. Som den där gången hon plötsligt såg bokstäverna runt sargkanten (DE HADE ALDRIG VARIT DÄR FÖRRUT! och kastade sig (och matte) halvvägs över manegen och sen vägrade gå på ena långsidan. (matte skulle vilja tillägga att de där bokstäverna visst hade varit där förrut)

    Krokodilrännor brukar vi dock inte ha några problem med, men däremot sabeltandadetiger-stenar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *