Äntligen

Nu är matte äntligen hemma igen. Fast Mullehästen var mest sur och fnörfig när matte kom och släppte ut honom. Åka bort! En hel vecka! Bara sådär! Fast matte visste minsann att han har haft jeteroligt med sina barnvakter och varit ute nästan varje dag, så han vann inte så mycket sympati.

Istället fick han stå och sura i hagen medan matte, retrievern, raggsockans matte och raggsockans husse gav sig på att skura stallet. Sådär som man gör varje år i organiserade stall. Och vi är ju ett organiserat stall. Lite för organiserat ibland kanske. Vi har en whiteboard, och sådär. Nog om det.

Städa behövde vi i alla fall. Inte minst för att få ett helt fungerande avlopp, halleluja. Och ta reda på hur mycket skada spökbävrarna har orsakat. Raggsockans matte hävdade att hon minsann sett en vit spökbäver gnaga på väggen. Måste vara en albinobäver, helt enkelt.

När vi hade röjt runt i stallet i några timmar blev hästarna nyfikna, delvis för att det sällan brukar vara så mycket aktivitet där utan att de får vara med, och delvis för att vi radade upp och diskade alla nomnomhinkarna utanför. Bara synlig närvaro av nomnomhinkar brukar få Mullehästen att glömma att han är sur, så när det väl var hästdags var han bara lite tvär och purken.

Matte hade en överraskning åt Mullehästen. Fast han fattade inte vad. Bus & lek-sadeln, jaha. Alla benskydden, suck. Hängslen på sadeln? Varför det?

Inte förrän vi kom ner till grannarna och svängde in i paddocken trillade myntet ner hos Mullehästen. Hela paddocken var full med färgglada pinnar! Sen fick matte ett jämnt göra med att hålla ordning på det hela. Det var ben överallt. De flesta Mullehästens, men även en del sockben.

Mullehästen har inte hoppat med ryttare sen april 2012. Det är femton månader sen. Så när han väl förstod att han skulle få hoppa så hade han inte en minut till övers för uppvärmning. Hoppa NU! Men han fick vackert värma upp ändå. Någon sorts ordning får det ändå vara. Det var bara vid ett tillfälle vi spårade ur, tvärnitade på spåret och orsakade en sockkrock. Ähum.

Sen fick Mullehästen hoppa! Eftersom det var så längesen så började vi på lagom höjd, för att behålla lite stabilitet och ordning. Men det gick som det brukar gå. Mullehästen drabbades av ett svårt anfall av the yahoos.

“Titta på det jetelilla hindret! Hej lilla hindret!”

“WOHOOO!!!”

“Hoppa jetehögt över det jetelilla hindret!”

En mycket imponerande sak var att se raggsockan göra sitt bästa för att begripa poängen med det hela. Det var för all del jeteroligt och gick i full fart, men han hade fullt upp med att räkna ut A) Varför man ska skutta runt sådär, B) Varför man nödvändigtvis måste hoppa med båda halvorna av kroppen ungefär samtidigt och C) Varför den stora vita betedde sig som om han hade fått kortslutning på kontoret. Men han löste det på sitt sätt, i fem olika gångarter (ofta samtidigt) och hade nog nästan lika roligt som Mullehästen. Även raggsockor kan drabbas av yahoos ibland. Han blev i alla fall definitivt lika trött.

Mullehästen, i egenskap av den med mest hopperfarenhet i sällskapet (hallå, när hände det här?) fick avsluta med lite högre hinder. Jojo, hela sextio centimeter fick han hoppa!

Sjukt nöjd hest. Äntligen! Som han har längtat!

Och med detta är matte högst sannolikt förlåten för all otillåten frånvaro.

[foto, hinderpersonal och retrievervakt: Raggsockans husse, alltid en hjälte]


Comments

Äntligen — 4 Comments

    • Hon åt saker, var ivägen, välte en och annan sopborste och höll vakt utanför så ingen obehörig kom in och störde (i alla fall inte utan att klappa henne först).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *