Eldprovet

“Vad håller ni på med egentligen?” frågade en väldigt god vän idag efter mattes yrande om gräs, knott, fästingar, veterinärer, bandage och spånpellets hela midsommarhelgen.

Jorå, så här är det (håll i er, nu blir det långt):

Mullehästen, i egenskap av fånghäst, har ju gått under ganska stränga direktiv under invänjningen på årets gräs. Vi har ju ganska lite gräs i hagarna, och det har gått bra hela tiden. Men den sista, stora sommarhagen har mer gräs, högre gräs och lite kraftigare gräs. Och nu är gräset i de andra hagarna i princip slut, så det var dags för Mullehästens eldprov – klarar han en stund i det höga gräset, eller blir han sjuk?

Mullehästen har fått beta lite högt gräs med matte hängande i ett snöre bredvid i några dagar, för att få lite förvänjning innan vi började invänjningen. Och då hör till saken att hästarna gått på gräs i en månad redan, om än inga mängder. Så det kändes väldigt väl förberett. Matte tog med sig en liter jordgubbar, finkameran och parkerade sig i sommarhagen och agerade fångvakt. Inte för att matte egentligen tror att Mullehästen skulle få mindre fång av att bli stirrad på, men nu är det som det är. Plus att det var tjugofem grader, sol och inte ett kontor.

Efteråt hade Mullehästen helt kalla fötter. Kalla! Han fes som en hel karl dock, men så går det om man inte andas ut på en timme.

Vi firade detta med att skritta ut ihop med den röda raggsockan och hans matte. Den bruna sockan har betett sig lite som att någon gett honom sprattelpulver till frukost så han ägnade kvällen åt att försöka spränga ljudvallen med sin matte. Mullehästen får inte vara med på sånt även om han gärna hade velat. Men vi hade det så fint ändå så. Bästa sortens sommarkväll, barbacka och hela köret. Mullehästen var nöjd, glad och lagom pigg i benen. Och bara lite rädd för brevlådorna. Efter ridturen var fötterna fortfarande kalla. Utmärkt.

Fredag morgon, a.k.a. midsommarafton, tänkte vi rida i ridhuset och vara duktiga ihop med bruna sockan. Men det visade sig ganska snart att det skulle vi inte alls. För när matte kom till hagen var Mullehästens fötter brännheta. Helvete också. Han klarade inte eldprovet. Fång igen. VARFÖR var matte så dum och lät honom gå i det höga gräset?

Men vänta lite här nu. Varför var fötterna i så fall inte varma i samband med att han åt det höga gräset utan fjorton timmar senare? Och varför var alla fyra fötterna lika brännvarma? Nä, det här kan inte stämma.

Matte släpade upp Mullehästen på grusvägen och gick lite fram och tillbaka. Inga problem med att gå. Inga problem med att vända. Två saker som annars är typiska fångsymptom. Vi bestämde oss för att gå in i stallet en stund, det var ändå 25 grader och sol ute, och han hade stått mitt i hagen och solat sig när vi kom.

Så vi gick till stallet. Redan när vi kom in i stallgången hade den mesta värmen försvunnit från Mullefötterna, han stod och vilade ett bakben och såg artigt intresserad ut. Men matte klämde vidare och insåg snart att Mullehästen hade puls i kotorna. Fan också. Ett fångsymptom till. Men näe. Det stämde bara inte. Varför försvann värmen så fort? Kanske var det mattes magkänsla, eller Mullehästens, eller den stackars raggsockematten som fick lyssna på 50 shades of fångest, men vi tog ett gemensamt beslut att Mullehästen fick gå in i sin lägenhet och ta paus en stund. Det sa han inte nej till. Han stapplade in och la sig ner genast. Och då ska man ha i åtanke att Mullehästen är verkligen inte hästen som lägger sig ner bara sådär dagtid. Senast han gjorde det var under fånganfallet… Men det blev inte bekvämt, Mullehästen låg i givakt och försökte hitta ett bekvämt sätt att ligga på.

Men vänta lite här igen. Stapplade in i boxen? Han gick ju fint nyss? Men det där bakbenet som han vilade i stallgången, det blev liksom kvar där? Och nu låg han på det. Men det var uppenbarligen inte bekvämt alls, för han försökte ganska direkt att resa på sig. Men lyckades inte. Han kom inte upp. Inte förrän på tredje försöket fick han ordning på det hela och kom på fötter. Men då var matte redan i telefon med jourhavande distriktsveterinär.

Medan vi väntade på veterinären la sig Mullehästen ner igen, men åt andra hållet så det högra bakbenet blev liggande fritt. Han kunde inte bestämma om han ville ha det rakt eller böjt. Han växlade emellan men hittade inget bra. Ibland såg det ut att nästan hugga till.

Sen kom veterinären. Mullehästen hade svårt att gå ur lägenheten, men när han väl var ute gick det bra att gå. Tills han skulle svänga, då välte han nästan för bakbenet ville inte vara med. Han hade lite hög temp, men det var tryckvarmt av åskan och han var svettig efter att ha kämpat med att resa sig. Men i samma sekund som veterinären ställde frågan så kom det som en blixt från klar himmel. Diffus hälta, förhöjd kroppstemp, lite puls i fötterna, dålig kontroll på bakdelen…

“Har ni mycket fästingar här?”

Borrelia. Naturligtvis. Förbannat också. Veterinären tog blodprov, ett för att kolla efter anaplasma (borrelia/erlichia) och ett för att kolla efter de blodvärden som höjs av akut trauma för säkerhets skull. Sen fick han metacam direkt i blodet. Inom tio minuter var den hängiga, skeva Mullehästen astramsig, lallade runt, fnittrade och ville inte alls vara inne. “Jag är frisk nu!”

Sen fick vi vänta på provsvar för att få borrelian bekräftad. Det tog ytterligare några timmar, sen ringde veterinären upp.

Det var inte borrelia. Inte trauma heller. Vi vet inte vad det är. På en fånghäst kan fång aldrig uteslutas, men att få fång i ena bakbenet känns lite väl långsökt. Nerv i kläm kanske, men hur har den kommit dit då. Och hänger det ihop med gräset eller inte? Det enda veterinären kom fram till är att det sannolikt inte är akut (dvs ingen fraktur eller liknande) eftersom han mår så bra som han ändå mår.

Nu står Mullehästen där han står, i sin lägenhet. Han fick gå ut på stallgången en stund i morse när matte mockade och bäddade rent, det firade han med att smita ur grimman och vara halvvägs ut ur stallet innan matte skällde på honom (då backade han snällt in igen på sina tre ben). Benet hänger där det hänger. Ibland testar han att stå på det för att vila det andra, men byter tillbaka lika snabbt igen.

Vid lunch fick han gå ut på stallplan en stund, då var det samma som igår. När han väl får upp farten går det bra, men vända är knepigt. Vad det här är för nånting är verkligen väldigt oklart. Benet går att böja och räta ut, matte får klämma igenom hela utan att Mullehästen säger just nånting. Problemet är att han är lite för tyst, sådär som han blir när han har ont. Så det är inte mycket till hjälp. Men i övrigt är han på gott humör, speciellt när han får Metacam. Matte har en teori om att hela det här spektaklet är iscensatt för att få sin fix på midsommar.

Så ja. Frågan “Vad håller ni på med egentligen?” sammanfattar nog läget ganska bra.
Svaret är dock att vi inte riktigt vet just nu. Om bara Mullehästen kan stå tillräckligt stabilt får han åka till sjukhuset på måndag.


Comments

Eldprovet — 18 Comments

  1. Mulle! VAD har jag sagt om att skrämma Matte (och alla andra bloggläsare!) på det här sättet! Frisk hest, tack. NU.

  2. Har haft mkt hovbölder på mina fullblod och bak är alltid lite lurigare, eftersom det är lättare att avlasta bak.

    Vanligaste tecknet är puls och att dom gärna står på tå, men jag har vart med om allt däremellan och lite till. Jag har fått diganos kotledsvrickning, kotledsinflammation, fraktur och ev hovbensförsänkning, men det har efter vidare kontroll alltid varit hovböld.

    Vet inte hur Mulle är, men om han är en känslig häst och du är en uppmärksam matte kanske det är alldeles i början på böld-stadiet.

    Skulle det vara böld är ju det oftast ganska tacksamt att ordna till.

    Själv har jag varken erfarenhet av fång eller fästingburna sjukdomar så jag kan ju såklart ha fel! 😉

    Hoppas han kryar på sig fort! 🙂

  3. Har haft någon liknande incident alldeles nyligen som blev diagnosticerad som hovböld. Metacam och penicillin. Våtvarmt omslag, boxvila, hagvila. Men ingen böld och numera ohalt häst. Allt var bara väldigt suspekt.

    Hästar är besvärliga när de går sönder. Krya på mullehästen!

  4. Inte nu igen! Stackars matte, stackars Mulle!
    Kan det inte som på vanliga dödliga vara något så simpelt som uttänjda ledband, benhinneinflammation eller en spik i foten?
    Vi håller alla tummar att det går över snabbt innan matte blir gråhårig i förtid.
    Gunilla pussar krya på dej-puss på Mulle mulen

  5. Backträningen med mera kanske gav en inflammation i ett muskelfäste? jämför med ischias som kan drabba oss människor när vi överbelastar och är i spänning. Det gör jävligt ont i benet. Eller var det jordgubbarna och bananen?

    • Han har problem med ischias, men det brukar inte se ut såhär.

      Du har nog rätt i att det var jordgubbarna. För det brukar han inte få. Banan får han ofta.

  6. Usch då, hoppas det släpper snabbt -vad det än är..
    Förra året råkade min stora slyngel ut för något skumt, efter ett par dagar på bete stapplade han ut ur stallet på morgonen och vi var helt säkra på att han hade fått fång :O Fick stå i boxen tills veterinären kom och då kunde han gå normalt igen. Ingen värme, puls eller smärta vid klämmande på fötterna. Så vi släppte honom i hagen igen och veterinären satte sig i bilen för att åka -då travar han iväg och är tydligt halt. Ropar tillbaka veterinären och hämtar hästen. Ska springa på grusvägen och då travar han 5 steg innan hela hästen låser sig. Bakbenen låser sig och hoppar fram, vänster framben HÄNGER och släpar i backen men höger är normalt. Alltså 1/4 ben uppför sig normalt. Stannar, skrittar och då skrittar han som vanligt, travar och det upprepas igen -5 steg, sen kollapsar han nästan (vi gör om detta flera gånger med samma resultat varje gång). Veterinären hade aldrig sett nåt liknande. Vi fick kliniktid dagen efter och på djursjukhuset travade han som aldrig förr! Detta har aldrig hänt igen och jag vet inte vad det var….

  7. Hoppas verkligen att Mulle kryar på sig och att mattes hjärta inte tar för mkt stryk av oron!! Håller alla tummar och tår.
    /Sanna

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *