Skrittäventyr med extra brevlåda

Eftersom Mullehästen bara får skritta så blir turerna lite långsammare för tillfället. Men det är ingen anledning att lägga ner helt. Istället ser vi motivationen i att titta på vägar som även annars rids mest i skritt, men som vi undviker för att vi vill springa. Men nu ska det skrittas, och då blir det nyvägsexkursion för Mullehästen.

Det var en fnorkig dag idag. Mullehästen inledde med att nästan ramla ut på golfbanan i ett anfall av “titta åt ett håll och gå åt ett annat” som vi drabbas av ibland. Sen var han tvungen att stirra på brevlådor och säga fnork tills han kom på att det växte gräs vid brevlådorna. Så han smög på dem istället och fintade dem lite för att komma åt gräset. Matte lät honom hållas. Raggsockan tyckte att han var en idiot. Lite som det brukar vara.

Om locket på någon av brevlådorna hade blåst upp i det läget hade nog Mullehästen varit hemma igen på mindre än trettio sekunder, med eller utan matte. Men vi hade tur, ingen brevlåda betedde sig hotfullt.

Sen gick vi över stora vägen (de hade målat nya markeringar i asfalten vid väjningsplikten, fnork), över järnvägen (alltid fnork), men istället för att svänga höger som vi brukar så gick vi vänster. Fnork! Mullehästen hade så mycket att titta på att processionen gick med turordningen först raggsockan och hans matte. Sen raggsockans husse. Sen ingen. Sen ingen. Sen femton meter bakom; en Mullehäst som raglade från sida till sida på vägen och glodde på grejer. Phu.

Det som alla hade räknat med skulle bli dagens underhållning var att Mullehästen för första gången skulle passera alpackorna. De bor en bit från stallet, men vi har hittills undvikit dem av matteöverlevnadstekniska skäl. Mullehästen insåg snabbt att det var nåt konstigt i görningen. Det luktade helt miffo! Men han kunde inte avgöra vad! Alpackorna hade gömt sig i sitt lilla hus för dagen, så Mullehästen såg dem inte. Däremot såg han fåren, som stod i hagen bakom och sa bä. Men får som säger bä brukar inte lukta sådär…

Vi får komma tillbaka och undersöka det där ytterligare någon annan dag.

Desto mer kaos blev det när vi gått en liten bit till och hamnade mitt ie n brevlådeattack igen. Brevlådor i grupp! Varför fattar INGEN annan hur farliga de är? Va? Vavava?

När vi skulle gå tillbaka över järnvägen så var det inte på samma ställe som vanligt. Vi har haft lite problem med järnvägen ända sen vi flyttade hit. Man måste lyfta fötterna. Det är konstiga stenar runt om. Det är blinkande pinnar. Och så vidare. Men vi har löst det, det har vi faktiskt. Vi har till och med vågat gå över själva en gång. Men nu var det på ett nytt ställe, där man passerade mycket närmare själva bommen. Eftersom bilarnas träbryggor är både en halkrisk och en “fastna med fot på jänvägsspår”-risk för hästarna så måste de gå prydligt vid sidan om.

“Jag tänker INTE gå nära den där!”

“Ooookej då! Höga benlyft! Snabba på! Noga nu!”

Den dagen vi råkar ut för att bommarna börjar plinga och gå ner så kommer vi få mer seriösa problem. Men vi tänker att vi tar det då.

Sen började det regna. Först lite duggregn. Sen lite sådär så matte började fundera på om man borde byta ut sin Mullehäst mot en ark. Raggsockan tyckte det var kul att plaska i pölarna men lite onödigt att bli blöt i håret. Raggsockans husse var väldigt nöjd med funktionaliteten i sin nya regnhatt och kameraväskans inbyggda regnskydd. Mattarna klagade lite på genomblöta byxor och stelfrusna fingrar. Men Mullehästen, tillverkad av lika delar fluff och florsocker, var fullkomligt eländigt miserabel hela vägen hem. Det regnade! På honom! I motvind! Han böjde sig så undan regnet att han fick en riktigt fin LDR-form utana tt matte ens behövde ta i tyglarna. Kanske inte dressyrens mest pedagogiska övning, men det stretchade trapezius och det är ju det vi har i läxa från massören, så vad sjutton.

När vi kom hem fick Mullehästen på sig en varm pyjamas och fick gå in i lägenheten för att äta och sova en stund. När mattarna kom tillbaka några timmar senare var raggsockorna uttråkade, men Mullehästen hade legat och snarkat så han var alldeles gäspig och hade spån i öronen. Man får ju passa på.

[foto: Raggsockans Husse]


Comments

Skrittäventyr med extra brevlåda — 4 Comments

  1. Man riktigt hör hur han fnorkar på brevlådorna, med den där halsföringen och öronen som är så spetsade att de nästan trillar av. Knashatt. 😀

  2. Tänk vad man måste lära sig hantera här i livet, även som fullvuxen Mullehäst. Inte alltid lätt inte 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *