Vårmorgon

Det positiva med att ljuset kommer tillbaka är att man slipper halka runt i mörkret och fumla med hönät och annat på morgonen. Det negativa är att istället för att vara en nyvaken mysponny så vaknar Mullehästen mycket tidigare än matte och är därmed pigg, hungrig och aningens ilsk när matte väl har lyckats pallra sig iväg till stallet. Vilket gör att när matte väl dyker upp så gnager han på väggarna (inga spökbävrar här inte, det är pizzabäver rakt igenom). Matte tröttnade på det idag och kastade en vante i nyllet på honom. Han tog det personligt.

Sen fick han gå ut och äta sin frukost i solskenet medan matte (fortfarande förkyld) gav sig på att terapistäda i stallet. I typ slow motion. Men det var dammigt, mattes nerver klarar inte sånt. Och det har inte gått att tvätta på evigheter, det är ju minusgrader hela tiden. Men nu är luften så torr att man kan anta att det torkar ändå. Dessutom är det nästan vårvarmt ute på dagarna.

När matte tröttnade på att blöta ner stallet och Mullehästen kunde anses ha fått en acceptabel tid att äta sin frukost så tog vi en skrittur. För att vi dessutom skulle lyckas hålla den i skritt så valde vi vägen där vi alltid skrittar, för att Mullehästen inte skulle få idéer. Det fick han naturligtvis ändå, men inte av springsorten. Mer av krissorten. Vägen vi valde går genom bostadsområdena och idag var det soptunnedag. Det var soptunnor öööööverallt. DE BRUKAR INTE STÅ DÄR!

Men vi höll oss i skritt, häpnadsväckande nog. Även om det var på tå ibland. Mullehästen fick ju sommardäck igår och firade detta med att klampa så mycket på asfalten att han lyckades halka där istället. Skickligt. Det var dessutom exakt en komma noll isfläck på hela vägen, som han naturligtvis också var tvungen att halka lite på, baraföratt.

När vi kom tillbaka hemåt tog vi en avstickade förbi paddocken för att kolla underlaget. Ja, det finns en paddock förut, men vi har inte ridit där eftersom ridhuset både är större och har bättre underlag. Men i ridhuset får man inte hoppa, och nu börjar det så smått dra ihop sig till att Mullehästen ska få börja med sånt. Då är det paddocken som gäller. Men för det krävs att underlaget har tinat (eller i årets fall, frystorkat) såpass att det går att rida där utan problem. Och jo, underlaget var fint, men vi kan ändå inte säga att vi kan rida där utan problem. Det är bara, som vanligt, en helt annan sorts problem. Typ att någon i ekipaget var tvungen att ragla runt på tvären, stirra på staketet och säga fnork. Ni ska få en ledtråd; det var inte matte.

Vi får ställa hindret i mitten så går det nog bra. Fast lite till får vi vänta innan vi kan börja. Mullehästen (mycket perplex över att det ens fanns en paddock) ser fram emot det hela med luddig tillförsikt!


Comments

Vårmorgon — 2 Comments

  1. Vi brukar inte hoppa så rasandes mycket. När man har en ståtlig mankhöjd på 30 cm blir hinderna så löjligt låga att det inte ser så imponerande ut. Och eftersom vi vägrar vara till åtlöje så hoppar vi inte. Nog om det. Vad gäller soptunnor så förstår vi helt och hållet Mullehästens inställning, vi har själva lite issues med soptunnor som helt plötsligt likt guerillakrigare som smugit sig fram genom omgivningen bara dyker upp på oauktoriserade platser. Sånt kan inte få ske opåtalat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *