Äntligen

Mullehästen måste rastas. Det bara är så. Influensa eller ej. Han mår inte bra av att stå stilla i onödan. Och efter ett tag mår ingen annan bra när han gör det heller.

Igår red vi ut. Det var på tok för jobbigt för matte att hålla ordning på häst och virus samtidigt, så idag valde vi ett annat alternativ. Mullehästen har ju högtidligen underkänt longering som motion, men han är ju väldigt förtjust i tömkörning (två snören är mycket bättre än ett, alltså). Dock är tömkörning inte mycket mindre jobbigt än ridning om man ska göra det ordentligt på rätt sätt. Så vi gjorde någon sorts halvhjärtad variant av tömkörning på volt med långa tömmar. Vi kan anta att det är det här som folk kallar för tömlongering. Men Mullehästen svalde betet med hull och hår och var väldigt nöjd med sin utomordentliga motion.

När han hade sprattlat av sig lite tog matte och körde lite ordentligt i några minuter också (lite får man ställa upp). Förutom lite öppnor och en riktigt trevlig sluta (av högertyp, inte av Mulletyp) så fick Mullehästen göra massor av galoppfattningar och avbrott på väldigt liten volt. Matte trodde egentligen att det skulle vara alldeles för jobbigt, men han bara klippte fattningarna en efter en som han aldrig gjort annat. Väldigt trevligt att se.

Efter en halvtimmes äkta motionsmotion var det en helt annan Mullehäst i stallgången. En som vilade ett bakben till och med.

Det finns ännu hopp.


Comments

Äntligen — 2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *