Sagan om en sladd

Det var en konstig dag igår. Alla tre mattarna var i stallet, men Mullehästen fick gå in själv. Han var på sitt ystraste humör (igen) och kunde inte sluta sprattla. Något var spännande! Sen fick han på sig jetemånga benskydd. Det bådar alltid gott. Kanske skulle vi ut och springa sådär sketafort som förra helgen? Men sen blev det konstigt igen för han fick på sig pyjamasen. Och vi gick ut i bara grimman. Var det promenad? Fast varför skulle alla mattarna gå på promenad i grupp, med körpisken och en hink med nomnoms?

Vi gick ner mot ridhuset, Mullehästen exalterat trippande på tå. Det här var definitivt ingen promenad, så långt var han säker. Och det hade han ju helt rätt i, för när vi kom ner i ridhuset var det bommar! Och snören längs väggen! LÖSHOPPNING!

Mullehästen trodde inte att det var sant. När vi värmde upp gick han och sneglade skeptiskt på löshoppningsfållan. Det måste ju vara någon annans, väl? Eller var det SANT, skulle han få HOPPA?

Ja, det var sant. Sakta men säkert gick det upp för honom vad som var på gång, och han började småsprattla redan i uppvärmningslongeringen. Nu jävlar tänkte han visa vad han går för!

_____________________________________

Nu är det såhär. Eftersom vi är en duktig blogg så filmades naturligtvis hela spektaklet. Dock med mattes filmkamera, eftersom raggsockans husse var ute och gjorde typ andra saker. Mattes filmkamera användes senast för ungefär tre år sen. Inget fel i det, den fungerade utmärkt. Men när matte skulle dra över filmerna till datorn insåg matte att det saknades en sladd. Nu vet matte att matte såg nämnda sladd någonstans i hemmet relativt nyligen, men den har antingen blivit hämtad av aliens eller uppäten av en retriever, för nu finns den verkligen inte kvar någonstans.

Efter att ha vänt uppåner på större delen av hemmet fick matte acceptera defeat och åka och köpa en ny sladd. Problemet är att den sortens sladd alltså inte finns längre. Någonstans. Eller i alla fall inte i någon av de fyra(!) sladdaffärer som matte åkte till. Men i den fjärde så var det åtminstone tillräckligt intresserad personal, som glatt gav sig på att försöka konstruera en sladd. Och lyckades med det. Ända tills matte kom hem och testade sladden i skarpt läge. Då fungerade den inte längre. Matte har nu kontaktat Panasonic för att se om någon vänlig själ där har kvar en sladd. Men det kan ju ta hur lång tid som helst, eller inte vara möjligt alls, så i egenskap av bloggare som känner lite ansvar för sina läsares väl och ve så gjorde matte det enda rationella och gav sig på att med mobilen fotografera den mycket lilla displayen på filmkameran i pausat läge med Mullehästen i roliga positioner. Bilderna i dagens inlägg är alltså värre kvalitet än när matte försöker ta bilder med mobilen i full galopp. Men ni ska veta att vi försökte i alla fall.

Och är det någon som är bra på det här med sladdar får ni gärna säga till.

Nu åter till löshoppningen.

______________________________________

Man skulle kunna tänka sig att löshoppning är en form av hästmotion där matten kommer lindrigt undan. Men det gäller alltså inte när Mullehästen löshoppar. Matten måste då nämligen hålla ordning på ett halvt ton yrväder som sprattlar och vill iväg i hundranitti knyck helst nyss. Det blir jobbigare än man kan tro. Eftersom det var så längesen Mulle löshoppade (eller hoppade alls för den delen) så började vi med bommar på marken, och tanken var att gå genom fållan. Det var mest någon typ av yster mattesläpning och matte avgjorde omgående efter första varvet att Mullehästen inte behövde någon som helst mer guidning i det hela. Så han fick springa själv. Och han var faktiskt inte ett dugg svårbedd.

Det enda problemet som uppstod var mer åt det klassiska hållet. Mullehästen drabbades av ett svårt anfall av the yahoos.

När han hade yahooat av sig det värsta vågade vi sätta upp lite hinder. Och han var riktigt duktig! När han koncentrerade sig på att hoppa istället för att kolla hur fort man kan springa så hade han riktigt fin teknik och väl avvägda språng. Även om hans taskiga matte gav honom alldeles för korta avstånd för att han skulle vara tvungen att bromsa upp lite (nöden har ingen lag).

Roligt!

Och så ett riktigt hinder. 95 cm blev slutresultatet idag, och det tog han som om han aldrig gjort annat! Naturligtvis med obligatorisk Mullemarginal.

När vi var klara och han fick gå ut i hagen igen så stod han och tittade avundsjukt när först den ena, sen den andra sockan i tur och ordning fick gå ner till ridhuset. Han ville igen! Roligaste lördagen nåååågonsin!

Nu längtar Mullehästen efter våren. För när den riktiga våren kommer så kan vi vara i paddocken, och då kan vi börja hoppa på riktigt. Med matte på.

Vi kommer att behöva en skarpare broms…


Comments

Sagan om en sladd — 10 Comments

  1. Vad kan det vara för sorts sladd du söker? Jag har högar med sladdar! Och tror min far har en gammal panasonic-videokamera.. Det här måste lösas! 🙂

      • Hm.. säger mig inte så mycket. Men jag kollar på onsdag vad det finns för kablar till vår panasonic och tar med till stallet om jag hittar någon passande 😉

        • Woho! Det är kabeln som går från laddaren/transformatorn till kameran. Konstruktionen är ju så korkad att man måste ta loss batteriet för att använda USB-kabeln, så det är strömförsörjningen som brister.

  2. Vilket jobb du gjort! Du tar verkligen ansvar för alla oss Mullefans. Hoppas det ordnar sig med sladden, det skulle vara kul att se hela filmen.

  3. Hade Småland legat närmare där Mullehästen, matte och kameran bor hade jag lätt kunnat fixa en sladd! Vi har det mesta i filmkamera-sladd-väg på mitt jobb, jag är filmkonsulent. Men om du inte hittar någon kan jag försöka leta i gömmorna och kanske skicka? Annars kolla med det regionala resurscentrum för film som du bor närmast och hör om de har någon sådan i gömmorna! Håller tummarna! http://www.sfi.se/sv/varastod/Regionala-stod/Om-regionala-resurscentrum/

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *