Glasklart

Först var det snö. Sen töade den. Sen frös det. Sen kom det mer snö. Sen regnade det. Sen frös det. Då blev det inte bara halt, utan hela världen täcktes av vad som bäst kan beskrivas som ogenomtränglig ispansar. Det är inte meningen att en golfbana ska vara helt blank (vi är inte så bevandrade i golferier, men vi frågade raggsockans matte och hon försäkrade att det inte är helt normalt med blanka golfbanor, så nu vet vi).

Lyckligtvis var isen såpass porös idag att hästar som gick sansat och satte ner fötterna ordentligt klarade sig bra med sexton broddar och stabilt sinnelag. Därför kunde raggsockorna trampa på hyfsat obekymrat. Mullehästen däremot, som saknar både tåbrodd bak och ett stabilt sinnelag, fick klara sig med tolv broddar och att ramla runt i dikeskanten. Det gick sådär. Han halkade ner i diket en gång och tog sig en och annan svängom ut på golfbanan (ähm) innan vi nådde tillräckligt vintervårdat väglag för att kunna kravla oss hem och ner till ridhuset istället. Det blev lite väl mycket action ute.

Ridhus hade Mullehästen inte ett dugg lust med. Det bara ville sig inte. Det kan bero på flera olika saker. Träningsvärk från tisdagen då han var jätteduktig, träningsvärk från att ha halkat runt i hagen eller ovilja att springa omkring med en sned matte (vars rygg var kraftigt oimponerad av att matte fick ett åttatimmars städryck i stallet igår). Men mest kändes han lite trött. Så vi såg till att vi kunde fatta galopp i båda varv och trava snyggt, sen hade vi passivitetsträning och stod still mitt i en volt medan raggsockorna sprang färdigt. För en Mullehäst är det svårare än man kan tro. Stå still är typ rocket science för somliga.

Vidare action blev det när matte kom ut vid halv tio på kvällen för att ta in och natta alla tre pojkarna. Mullehästen tyckte det var hög tid att komma in och sprang därför ner till grinden när matte visslade. Vilket han naturligtvis får pluspoäng för alla andra dagar, men idag skulle han vända och säga HAHA åt en av sockorna för att han kom före. Helvändning på is i full fart när man är begåvad med en dominant klantarselgen gör att man ohjälpligen kraschar med ett magplask likt Anja Pärsons “Sälen”, med den extra twisten att man åker en lång bit baklänges med skruv, liggandes på sidan sprattlande som en vält kräfta.

Mattes nerver klarar inte riktigt sånt efter den här sommaren. Så kan vi säga.

När Mullehästen väl återfått fotfästet och det var hans tur att gå in var han så fnorkig och uppe i varv att han tog ett skutt ut genom grinden och runt matte. Och kraschade. Igen. På samma is. Suck.

Lyckligtvis verkar han ha kommit undan med blotta förskräckelsen och möjligen ett blåmärke på ena bakbenet. Imorgon kommer hovis, då får vi be om de bästa dubbdäck som finns att tillgå…


Comments

Glasklart — 2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *