Sex månader senare

Idag är det sex månader sen den där hemska dagen då Mullehästen blev sjuk.

Sex månader är ganska kort tid, men för oss har det känts som en hel evighet. Och nu känns det som att vi börjar komma ut på andra sidan. Och som att vi har kommit tillräckligt långt för att visa bilderna som vi aldrig ville visa då (mest för att matte inte vill se dem alls).

Tyvärr har vi ingen bild från dagen innan fånganfallet, men Mullehästen var ungefär hälften så stor då som han var den dagen han blev sjuk. Det hände något under natten, för han svällde upp till dubbla sin storlek och var helt genomsvullen hela han. Kanske började allergierna bråka redan då, kanske var han utmattad och fick nån konstig reaktion på det. Delvis var det väl gräset också, men med tanke på att han var invand på gräs och att inte ens han kan äta så att han blir dubbelt så stor över en natt så kan vi vara hyfsat säkra på att det inte var den enda anledningen.

Såhär såg Mullehästen ut när matte kom till hagen. Anledningen till att matte ens tog den här bilden var för att kunna lägga upp den på bloggen och gnälla över att Mullehästen hade skrämt sin matte genom att stå som en fånghäst (ironi, någon?)

På boxvila går det fort. Först rasar kroppsfettet, sen rasar musklerna. Efter en vecka var den överflödiga halvan Mullehäst borta:

Sen gick det ganska fort utför, trots att vi så småningom fick börja med promenader så såg Mullehästen ut såhär efter en månad:

Ytterligare nån vecka senare blev han sjuk igen, då allergianfallet kom och ställde till saker och ting. Mullehästen sprang som besatt inne i boxen, kastade sig i väggarna och hamnade återigen på boxvila. Och det hela tog så mycket på honom att han gick ner sig ännu mer. Hur han såg ut då kunde matte inte ens med att ta kort på, men den här bilden fanns av en händelse ändå. Drygt två månader efter fånganfallet, tre veckor efter allergiutbrottet:

Men här nånstans vände det. Mullehästen fick fantastisk hjälp och rätt medicin, vi fick reda på vad som felades och kunde hjälpa honom. Vi kunde börja rida lite mer på riktigt, klättra i backar och sådär. Och i sinom tid börja jaga raggsockor (en ofelbar rehabiliteringsstrategi, visade det sig). Efter ytterligare en månad, cirka tre och en halv månad efter fånganfallet så började Mullekroppen hämta sig lite:

Och nu, sex månader senare så kan vi galoppera, bocka, busa, jaga raggsockor (och vinna!). Vi kan göra skolor i trav och har börjat så smått att göra galoppombyten. Det kommer små glimtar av den gamla vanliga Mullehästen i dressyren. Inte många steg åt gången, men han vill, han är glad, positiv och försöker sitt allra bästa.

Nu lagom till sexmånadersdagen tog raggsockans husse en ny bild så vi skulle ha något att jämföra med. Såhär ser Mullehästen ut idag (i förrgår, om man ska vara petnoga):

Vi har massor av jobb kvar, träliga styrkeövningar och sånt sisyfosgöra. Men vi har iallafall kommit en bra bit på väg.
Nu hoppas vi att vi kan återkomma om ytterligare sex månader med en bild på en Mullehäst i full kondition!

I övrigt återstår bara att rehabilitera matte från fångesten. Det kommer sannolikt att ta betydligt längre tid.

(Och ja, bilderna är tagna i lite konstiga vinklar och sådär, men det är det här vi har att tillgå så håll tillgodo)


Comments

Sex månader senare — 17 Comments

  1. Det har varit jävligt långa sex månader, det har det. Men nu är vi på rätt håll och rätt köl. Du har gjort ett sånt jättejobb trots fångest och allergier och miljarder i veterinärräkningar. Mulle har verkligen världens bästa matte. <3 / gudmor

  2. Kan bara hålla med Granger: Mulle har världens mest engagerade och kloka matte.
    Jag tror det är bra att du har bilderna ändå…. får det gå tillräckligt lång tid efter ett elände brukar det vara bra terapi att se att man tog sig igenom det.
    Kram till er båda

  3. Tack och lov att det gick så bra! Håller med de andra, matte är fantastisk som tar hand om sin mullehäst så osjälviskt och fint 🙂

  4. Jag började faktiskt gråta av det här. Så ofta hör man om djur som far illa. Dagligen hör man om hemska saker som händer och allt som är fel i världen. Att läsa den här bloggen som bara är fylld av kärlek och omsorg till en häst….det är terapi. Ett enda stort kärleksbevis till Mullehästen. Tack för att du är världens bästa matte, Matte!

  5. Ja, vilket halvår.. Jag har följt er i tysthet här.
    Fantastiskt kämpat, kan tänka mig att veterinärräkningarna inte har varit roliga de heller.

  6. Allt tur att Mullehästen har en sån envis och noggrann matte. Tur också att det finns snälla raggsockefamiljer som kan bygga lägenhet och allt när det kniper. Önskar er allt gott och ett underbart nästa halvår i Raggsockeland.

  7. Lilla Mullehästen!! Vilken tur han hade som hamnade hos dig!

    Hoppas han slipper bli sjuk igen så han får busa med raggsockorna och äta nomnoms!!

  8. När man är bra nog att ha en så lonstig klippning som Mullehästen, då har man kommit väääldigt långt!! En stor puss på mulen och en kram till matta.

  9. Heja,heja Mullematte och Mullehästen! Så underbart att läsa om den gränslösa kärleken till sitt hjärtas fröjd och glädje som jag och min skrutt delade.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *