Mörkrets härskare

Igår var vi i ridhuset. Vi tog det lite lugnare än i onsdags, och det blev nog precis lagom. Jogging, ett par fattningar, många övergångar. Av någon anledning trivs vi på fyrkantsspåret just nu, vi som altid brukar hata fyrkantsspåret. Det har inte ens med väggen att göra eftersom vi har för vana att rida ett par meter innanför. Nåväl, det är ju trevligt med saker som går bra.

Idag var det mörkerkörning. Först tänkte vi ridhus igen, men det var uppehåll och vindstilla så vi gav oss ut istället (vilket var ursprungsplanen, men det regnade så förjävligt på dagen att vi omarbetade den). Det var så tyst och stilla och märkligt att matte inte tände pannlampan. Istället gick vi runt i skogen utan att se ett skvatt. Bitvis hade vi bara ett sätt att veta om vi var på vägen eller inte, ljudet när Mullehästen satte ner fötterna. Hårt och grusigt ljud betydde väg, mjukt och slafsigt ljud betydde dike.

Mullehästen tyckte att det var oerhört spännande. Man ser faktikst mycket mer än man tror när det är mörkt, det är bara i tätaste skogen det blir nattsvart. När vi kom ut på öppna golfbanan igen var det inga som helst problem att se vart vi gick. Vilket ju var tur, för det där med att gå vilse på golfbanan och maffia och allt. En gång tände vi pannlampan, men det var för att vi mötte en bil, och då är pannlampan ett bra sätt att synas. Om det nu inte skulle räcka med julgransutstyrseln (dagen till ära – omatchande benreflexer!).

Mullehästen har nästan full dunoverall igen, och fastän vi nästan bara skrittade så var han genomsvettig när vi kom hem. Tyvärr lyckas vi inte få till det med klippning förrän nästa helg, så han får stå ut en vecka till. Vi får ta det lugnt helt enkelt, och hoppas på att det slutar vara femton grader varmt i oktober.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *