In da hood

I tisdags skulle vi egentligen vara förnuftiga och rida i paddocken, men det verkade så tråkigt så när en kortsvansad brun häst och hans matte frågade om vi ville följa med dem ut så tackade vi genast ja. Men då de låg lite efter oss så fick vi en stund på oss att ta lite paddock först, så vi kunde klara av dagens trav utan distraktion.

Det gick sådär, Mullehästen är relativt skänkeldöv fortfarande (detta igångsättningstekniska mirakel – skänkelimmunitet!) så det blev lite ponnysparkande från matte, men när han väl travade kunde han göra fina serpentiner och lite öppna. I skritt gjorde vi volter, skänkelvikningar och en fin bakdelsvändning undan höger skänkel. Sen misslyckades vi radikalt med en undan vänster, men man kan inte lyckas med allt.

Sen gav vi oss ut på turen. Det blev ny väg idag med (herregud vad vi håller på va?), men den här gången blev det raka motsatsen mot de fluffiga skogsvägarna dagen före. Rakt ut i samhället bara, som värsta betonghästen. Mullehäst in da hood, ni vet.

Det var inte bara spännande, det var extatiskt, livsfarligt och våghalsigt på samma gång. Men det gick relativt bra (mest tack vare att bussen passerade på behörigt avstånd), den kortsvansade kunde gå före när Mullehästen hade kris. Men det låter onekligen jättemycket när en helskodd häst får sprattelspader på en asfaltsväg mellan två husrader. Tillräckligt mycket för att få den andra hästen att ha sprattelspader. Han hade lyckligtvis inga skor, annars hade det där kunnat hålla på hur länge som helst.

Är det förresten någon som har tänkt på hur mycket som är övertäckt av presenningar när man går igenom ett villaområde?

Mulle har tänkt på det. Och agerat efter behov.


Comments

In da hood — 3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *