Långt och länge

Nu ligger vi ett par dagar efter i bloggandet här, på grund av att somliga har haft fullt upp med att stöka till det och smutsa ner sig. Men vi har gjort andra saker också.

I måndags var vi ute på långtur ihop med den vita lilla hästfröken och hennes matte igen. En ny väg!

Först gick vi samma väg som senast, sen byggde vi på med ännu mera väg! Och sen ännu mer väg! Vi hoppade lite smidigare över Panamakanalen den här gången (den andra vita gick före), sen fick Mullehästen gå först upp genom en gård som den andra vita tyckte var läskig. Han var jetemodig häst och gick med stora kliv och mycket fnork.

Vi valde en väg som den andra vita inte heller hade ridit förut. Den var lång och bra, så vi kunde trava en låååång bit, ända till Mullepoletten tog slut och han inte orkade ett steg till. Den totala utmattningen gick dock över ungefär tolv sekunder senare, men då fick han hålla sig i skritt. Matte har ridit i dessa marker för sisådär tio år sen och kom lite vagt ihåg vart man kunde svänga av för att komma ner till stallet igen. Det visade sig dock vara lite sämre kvalitet på vägen nu jämfört med då. Eller ja, ganska mycket sämre. Blött och eländigt. Vi kom till ett läskigt stort cementrör som vi behövde kliva över, men båda hästarna blåvägrade. Så mattarna fick sitta av. Den andra vita tyckte att det var ok när hennes matte gick före, men Mullehästen är inte så lättköpt. Matte fick truga en stund innan han slutligen ställde ihop alla fötterna på en area om cirka en kvadratdecimeter och gjorde ett graciöst svanhopp över röret (inte helt olikt det episka vattenmattehoppet från 2010). Han höll på att landa på sin matte, men väjde i sista sekund och ramlade in i ett buskage istället.

När matte klättrat upp igen gick vi vidare, men vägen blev bara blötare och blötare, så efter en liten bit bestämde vi oss för att vända. Ingen vill fastna i ett kärr. Det innebar dock att vi var tvungna att ta oss över cementröret igen. Den här gången fick Mullehästen gå först, och bestämde sig genast för NU JÄVLAR-inställningen, vilket renderade i ett minst lika imponerande jättehopp tillbaka. Den här gången med matte uppepå (och bitvis tillochmed högre än uppepå). Och när Mullehästen vågade hoppa, då vågade även den andra hästen hoppa. Tjoho!

Med allt detta hoppande tyckte Mullehästen resolut att han helt enkelt är färdig med sin igångsättning och att det därmed är dags för galopp. Det tyckte inte matte. Vi grälade lite om det där, sen tröttnade Mullehästen och tog saken i egna hovar och stack helt enkelt ifrån sin matte. Såna jävla fasoner! Det har hänt kanske tre gånger under våra år tillsammans, och är verkligen ingenting vi uppmuntrar. Men när matte hade bråkat ner den ostyriga hästen i skritt och den andra vita kommit ikapp så var det svårt att inte le lite i smyg åt Mullehästen.

Solen sken, hösten låg i luften, pälsen yrde och Mullehästen var så glad, så glad.

När vi kom hem hade vi varit ute i ganska precis en och en halv timme. Det är jetelänge, men Mullehästen var inte ens trött. Bara nöjd. Ända tills matte bestämde sig för att tvätta Mullesvansen, då var han itne ett dugg nöjd längre. Men fortfarande inte trött.


Comments

Långt och länge — 3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *