Mullehästens vänner – Håpa hindret?

Mullehästen har ju ganska många kompisar som dyker upp på bloggen med jämna eller ojämna mellanrum. Därför börjar vi nu lite med bloggserien “Mullehästens vänner”, för alla er som är nyfikna på alla runt om. Först ut är vår vän Granger, tillika Mullehästens Gudmor.
_________________________________

Hej bloggen! Granger här! Jag åker inte bara Mullehäst när jag har möjlighet, jag rider hemma också. Första gången jag träffade Mulle när var Mullematten var på besök hos den andra Ylvan 2008 och jag åkte dit för att säga hej. Redan på håll såg jag Mulle i hagen (tillräckligt många bilder gör att man känner igen även hästar), och jag möttes av en glad och gräsig häst som tyckte “Oh hai?!”. Jag fick provåka och kände att Mulle är verkligen inte som alla andra hästar jag har ridit. Vi försökte skutta lite och den generella inställningen från båda var lite “lol wut, vad vill du?!”. Det som slog mig både nu och idag var den absolut silkeslena pälsen som jag aldrig upplevt på någon annan häst. Måste vara det blåa blodet.

Min medryttarhäst heter Geronimo och är ett halvblod på femton år. Jag har ridit honom några månader och vi gör lite allt möjligt. Vi dressyrar ganska duktigt men jag är ”egentligen” hoppryttare i grunden. Jag hoppade väldigt mycket när jag red ponny men har inte hoppat så mycket de senaste åren. Geronimo gillar också att hoppa och vi har väntat ivrigt på utomhussäsongen.

I onsdags så var det dags för vår första hoppträning. Geronimo var lite loj och betesbakis men när det började komma ut hindermaterial på ridbanan piggnade han genast till.

”Håpa hindret?”

”Ja vi måste bara värma upp.”

”Håpa hindret?”

”Vi måste vänta på fröken.”

”Håpa hindret?!”

Ungefär lagom till att fröken dök upp så dök det upp en regnskur också. Eftersom Geronimo, liksom Mulle, tror att han smälter när det regnar så blev han genast förfärligt missnöjd. Han gick och puttade på min kompis E som vallade runt honom medan jag byggde hinder. När det inte funkade gick han sidledes och blundade.

”Det regnar!”

”Jo det regnar på oss allihop.”

”Men det regnar på mig!!”

”Ja, vi är blöta.”

”Men det REGNAR!”

Men sen var det ju faktiskt dags att börja hoppa. Då slutade han sura och återgick vi till ”Håpa hindret?!”. Generellt sett kan min häst vara ganska tjatig när han hakat upp sig på något.

”Hoppa nu?!”

Det som jag upplever att man tappar när man inte hoppat på ett tag är tajmingen. Känslan för avstånd och för när det är dags att hoppa av. Vi hoppade ganska små hinder och gjorde en del lydnadsövningar istället, det var ganska lagom som första hoppträning tillsammans.

Vi hade en långsida med tre räcken med två galoppsprång emellan som vi skulle göra en volt mellan varje. Geronimo var först förvirrad och sedan förgrymmad över övningen, man ska faktiskt hoppa alla hinder i rad! Sådetså.

För att övningen ska funka bra så gäller det att förbereda sig väl och rida vägen redan över hindret. I och med att volterna blir små så måste man se till att räta upp sig och rida med ytterhjälperna ordentligt. Under hela volten får man hjälpa till att visa riktningen med kroppen och genom att titta mot nästa hinder. I förlängningen blir det dessutom en jättenyttig omhoppningsövning eftersom man jobbar på skarpa svängar både före och efter hinder.

http://www.youtube.com/watch?v=FZC-C-abqsQ&feature=youtu.be

Nästa övning var så kallade doglegs, när man rider in över ett hinder på diagonalen och tar ett hinder på väg ut som ligger på en bruten linje. Det man måste tänka på här är att vara klar över vägen, och det är även önskvärt att man byter galopp mellan hindren. Övningen kan varieras genom att flytta hindren närmare eller längre ifrån varandra. Kommer man på en tävling och märker att det är trångt kan man jobba med en vidare båge för att ge hästen lite mer plats, och tvärt om.

Vi avslutade med en liten bana med doglegs åt båda håll och serien med räckena.

http://www.youtube.com/watch?v=rK89tpLqxz4&feature=relmfu


Efteråt var samtliga inblandade mycket nöjda. Min häst tycker generellt att han är helt fantastisk, och det förstärks när alla säger att han är duktig hela tiden. Han blir väldigt mallig när fröken säger att han är duktig.

Här står han och spanar på matte som rullat in med sin bil. Han har koll på sina människor. Pretty pony!

Tack från Granger för den här gången!

Foton: Cassis extramatte Erika

Filmer: Grangers pappa


Comments

Mullehästens vänner – Håpa hindret? — 1 Comment

  1. Kul initiativ att låta lite omvärld komma till tals. Och tack till Granger för ett underhållande och lärorikt inlägg. Du kan skriva du med! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *