Grundkurs i hästeri – Del 5; Hos veterinären

Välkomen till femte lektionen i Mullebloggens Grundkurs i hästeri. Idag skulle vi egentligen har pratat om något annat enligt planen, men i hästvärlden är det så att om man har något planerat så är det alldrig skrivet i sten, för helt plötsligt kan det hända att man måste lära sig hur det går till hos veterinären. Så på förekommen anledning kommer vi istället att beskriva lite om hur det går till när en häst behöver åka till sjukhuset.

Hästar är stora klumpiga djur med långa smala ben. De är dessutom flyktdjur som lever i flock, och sådana klarar sig lite lika bra om de blir skadade som till exempel hundar eller katter. En häst som blir skadad eller sjuk blir utstött av sin flock och får gå i ytterkant eller får inte vara med alls, för att den inte ska sinka flocken. De brukar istället bli lämnade som offer när tigrarna/brevlådorna anfaller. Därför är det ganska viktigt för hästar att inte visa när de har ont någonstans, för det man inte låtsas om finns ju inte och är därmed inte ett problem. Men har man ont eller är krasslig på annat sätt kan det bli svårt att prestera på topp, och det märker observanta mattar och hussar ganska genast. Problemet är att hitta vad det är som är fel. För det är inte alltid det enklaste. Även när man vet vad felet är (till exempel om hästen haltar på ett ben) så kan det vara nog så svårt att hitta varför och framför allt att kunna göra något åt det. Därför har vi veterinärer.

Mullehästen har ju haft ett framben som varit lite konstigt. Han har inte varit halt, men förra året fick han en skelettskada på ett litet smalt ben som heter griffelbenet (och mest verkar finnas till för att ställa till jävelskap, lite som blindtarmen på människor). Det läkte bra, men när sånt läker på hästar så kan de få en hård knöl över det skadade området som kallas för överben. Överben är inget farligt och betyder inte att det benet är sämre än andra ben, det är mer eller mindre ett skönhetsfel. Och om de sitter dumt till kan det såklart vara risk för att hästen slår i det och på så vis skadar sig igen.

Mullehästens överben har dock betett sig lite konstigt den senaste månaden, det har svullnat och smalnat av i helt ologisk ordning, och dessutom har det uppstått en knöl till framför den gamla. Och det ska det ju inte. Så Mullehästen fick (till sin stora förtjusning) åka till veterinären med sitt ben.

Först fick han bada. Det tillhör vanlig skick och fason att man tvättar sin häst innan den ska undersökas, eller iallafall ser till att den är skapligt ren och torr. Ingen veterinär blir glad av en smutsig, lerig häst. Det är lite som att man som människa duschar innan man går till doktorn, eller borstar tänderna före tandläkarbesök. Mullehästen fick bada igår så han skulle vara ren och fin idag, sen fick han gå ut i paddocken istället för hagen och äta frukost så han inte skulle rulla sig i leran.

När hästen ska åka någonstans åker den hästtransport eller lastbil. Mullehästen har en egen hästtransport. Allt omkring resandet ska vi förklara i en senare lektion.

När man kommer fram till kliniken ska man först anmäla att man är där, sen får man lov att lasta ur hästen och ta med den in. Ofta är man lite tidig, då får hästen låna en gästbox att vänta i. Men idag var vi i precis lagom tid, så vi fick gå in och vänta i löpargången.

Löpargången är ofta det första stället där hästen kollas. Gången är lång och hård, med asfalt, betong med gummimatta eller någon annan typ av halkfritt underlag. Där vi var idag var det gummimatta. I gången ska hästen springa i trav och visa upp sig för veterinären. Har man tid innan veterinären dyker upp så kan man passa på att gå fram och tillbaka en gång så att hästen får se sig omkring och slappna av lite.

Hästar bör ha träns på sig hos veterinären, eftersom de generellt sett är mycket mer styrbara i träns jämfört med grimma.

Eftersom Mullehästen gillar undantag och ogillar träns så blir han mest bångstyrig om han har träns på kliniken, så han får gå i grimma så han håller sig snäll.

Det är också bra att ha med sig lite hästkarameller, om man behöver muta.

När veterinären kommer så får matte berätta vad problemet är, i det här fallet vänster framben. Veterinären känner igenom benet (s.k. palpering) och jämför med det andra frambenet.

Sen får Mullehästen visa upp sig i gången, som vi redan har smygövat på. Ibland ska man skritta först, men idag travar vi direkt. När man visar sin häst, till exempel för veterinären eller utställningsdomare, så är det viktigt att komma ihåg att man ska vända med matten utanför hästen. På så sätt står man inte ivägen, utan veterinären kan se hästen hela vägen och även bedöma hur hästen rör sig när den vänder.

Om man misstänker hälta så gör man sedan ett böjprov. Det betyder att veterinären böjer ihop alla lederna i ett ben i en minut, sen får man springa igen. Om hästen har ont i någon led kommer den visa mycket mer hälta efter böjandet. Det blir lite sådär som det känns i halvkrassliga människoknän om man sitter på huk, det känns som att man inte ska kunna gå de första stegen efteråt. Med hjälp av böjprovet kan veterinären se om hästen haltar, och med hjälp av det hårda underlaget kan man även höra om hästen går ojämnt.

Men Mullehästen har ju inte varit halt, så han slapp böjprovet den här gången. Istället fick han gå in i ett behandlingsrum. Veterinären bestämde att Mullehästens ben skulle ultraljudas, för att kolla alla viktiga små mjukdelar. Om ultraljudet ska fungera kan man inte ha moonboots, alltså måste benet rakas tätt, tätt inpå huden. Nu är ju Mullehästen inte sådär skitimponerad av klippmaskiner överlag, så för att han ska stå still får han ha en brems på sig.

En brems är en grej som kniper åt om nosen på hästen. Den kan vara utformad lite olika men har samma effekt. Bremsen gör inte ont, men känns väldigt konstig, så hästarna blir fixerade vid sin näsa istället för det halvläskiga som händer nån annan stans på kroppen. En del blir helgalna av brems, en del andra står blickstilla och stirrar på den. Mullehästen tillhör den sistnämnda kategorin, så för smågrejer som sprutor eller klippning på benen frungerar bremsen utmärkt. Tyvärr fungerar det inte vid klippning på de läskiga delarna (resten av kroppen), men det var ju inte aktuellt idag. Så det gick bra med brems, även om Mullehästen ursinnigt grälade “Du är DUM!” till både matte, veterinären och veterinärassistenten.

Sen fick Mullehästen gå in i tvångsspiltan. Det är inte så illa som det låter, det är bara en ganska tight spilta med plankor runt om så hästen inte kan gå omkring. Det är viktigt att stå still vid ultraljud, dels för att bilderna ska bli bra och dels för att ultraljudsutrusning är alldeles för dyr för att hästar ska roa sig med att välta den i parti och minut. Inte för att inte somliga försökte.

Sen kollar veterinären på benet med ultraljudet. Där kan man se alla senor och ligament och kolla att det är helt. Och det var det, senorna var jättefina och matte kunde andas ut (senskador är en segdragen och kostsam historia för alla inblandade, inte minst om Mullehästen klättrar ur stallet efter tre månaders boxvila).

Istället upptäckte veterinären att Mullehästen har lite vätska runt det gamla överbenet, troligen orsakat av att han har smällt till det igen. Men det såg läkt ut, bara vätskan var kvar. För att få hjälp med cirkulationen ska Mullehästen ha speciella bandage som heter Back on Track på frambenen på nätterna, och varje dag efter ridning ska benet kylas ner en stund. Men han är inte skadad, bara lite olagad, och får därför springa omkring som han brukar, både med och utan matte.

Med den ordinationen var Mullehästen nöjd och fick ta sitt nakna framben och åka hem igen.

Ja, det här blev kanske en lite annorlunda lektion i grundkursen. Det här är bara ett av tonvis med exempel på hur ett veterinärbesök kan gå till. Och den här gången hade vi ju en strålande utgång på det hela!

Men det är som vanligt, frågor i kommentarsfältet och så får vi se vad det blir för lektion nästa gång!

[Foto: Granger]


Comments

Grundkurs i hästeri – Del 5; Hos veterinären — 6 Comments

  1. Det har varit sagt förut men jag säger det igen: du borde samla dessa blogginlägg till en bok i grundläggande hästeri. Det är både pedagogiskt och underhållande. Och fina bilder. Det är fantastiskt så vit han kan vara när han/matte vill .

  2. Uppskattar dessa inlägg 🙂 pedagogiskt och lättsamt skrivet! Håller med den föregångna talaren, skriv en bok! Det hade nog mullehästen gillat 🙂

  3. Tack hörni! Jag har faktiskt haft tanken själv att sen när kursen är klar samla ihop alla inlägg till någon sorts skrift. Bra sak för oförstående familjemedlemmar kanske?
    Det är dock nåt tjugotal lektioner kvar innan vi kommer så långt, så vi får väl se hur det går! 🙂

    • Självklart yoga, Mullehästen har alltid varit förtjust i att vika sig dubbel i konstiga positioner!

      (Nej, det är en matta som vi använder när hästtransporten ska vara möbeltransport, för att så att säga minska på hästigheten på golvet.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *