Omständigheter

Idag var det fint väder och nio grader varmt när matte kom till stallet. Mullehästen och hans polare fick sitt eftermiddagsfika ute i hagen och kunde mysa till det ordentligt.

Vi velade ett tag mellan om vi skulle hoppa lite eller om vi skulle ta ett rejält kondispass ute på de nytinade vägarna. Det slutade med att vi tog på dressyrpaltorna och ramlade ner i paddocken. Det är lite oklart hur det gick till egentligen, men eftersom det stod ett litet hinder framme så tänkte vi att om Mullehästen uppför sig så kan vi avsluta med att hoppa lite.

Det gjorde han inte. Faktiskt inte det minsta. Vi var så att säga inte på samma sida idag. Vid närmare eftertanke var vi nog inte ens i samma bok. Vi hade en hel del omständigheter som vi var tvungna att ta hänsyn till. Till att börja med var Mullehästen så pigg att det sprutade ut genom öronen på honom. Det blir liksom fel sorts pigg, när han inte fixar att fokusera utan bara brallar iväg på egna spektakel med jämna mellanrum, eller helt sonika kör upp huvudet och hoppar runt som en giraff utan förvarning. Speciellt om matte försöker driva med sätet.

Dessutom har den inte alltför underbara fällsäsongen satt igång, och Mullehästen är så öm i huden att han tar ytterskänkeln som en personlig förolämpning. Och till råga på allt var det blött i paddocken!

När Mullehästen är ute i skogen och är distanshäst har han inget emot att skita ner sig, då kan det till och med vara riktigt kul att klafsa i lera. Men så fort det är minsta vattenpöl i paddocken så blir han så fin i kanten att han nästan börjar prata stockholmska, och kan ab-so-lut inte bli smutsig! Och idag var den stackars paddocken mer lerpöl än sand, så vi fick hålla oss på en väldigt liten volt i ena hörnet för att slippa undan, och då var Mullehästen ändå helt grå under hela magen när vi var klara.

Man ska inte skylla på hästen när det går dåligt, men idag var det helt omöjligt att veta om matte red bra eller inte, eftersom djuret inte tillät vikthjälper eller skänklar. Med alternativet “sitt still och dra i tyglarna” kommer ingen att vinna någon Grand Prix, så kan vi säga. Men vi kan förutsätta att med innevarande ringrostighet så red matte antagligen förtvivlat dåligt, det lilla som gick att få till.

Vi raglade runt i en knapp timme, sen kunde vi iallafall slappna av i skritt och styra hjälpligt i trav och galopp. Dealen var att Mullehästen skulle få hoppa om han uppförde sig, och det gjorde han uppenbarligen inte. Men det här är Sverige, landet där det inte handlar om att vinna utan om att kämpa väl, där hälften inte slutför men alla får medalj och sen är det fruktstund. Så vi hoppade lite iallafall, så att ingen skulle bli besviken. Mullehästen tog uppgiften på stort allvar och hoppade fint jämfota över det lilla krysset. Sen tog det ett och ett halvt varv runt hela paddocken innan matte fick stopp (då gjorde det plötsligt inget att det var blött, märkligt hur det kan vara ibland). Det här med att hoppa i dressyrsadel och kapson är kanske inte riktigt upplagt för piggelindagar. Vi ska nog hoppa lite mer på riktigt istället någon dag framöver. När paddocken fått chansen att torka upp lite. Och med en vettig nödbroms installerad.


Comments

Omständigheter — 2 Comments

  1. Men oj, Mullehästen, sorry, nu kommentrade jag visst på fel plats. Kolla under “Om oss”, där finns den kommentar som jag tänkte skriva här. Och det är väl klart man blir lite sprallig när det börjar kännas som vår. Finliret får komma sen.

  2. Visst är de små djuren underbara?
    Skulle vara ambitiös och longera min madame i tis, då skyller hon på akut trötthet, matte konstaterar att det är lite mycket is på banan.. släpper lös madam, som helt plötsligt fick för mycket energi och studsar som en bättre gasell. Ispölar är då den perfekta ursäkten för att finslipa bocksprången. (madame är lite handikappad och kan inte bocka ordentligt..)

    Summa summarum: Ibland blir det inte alls som man tänker..

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *