Hundrafemton!

Mullehästen fick vila sig idag och kurera sin förkylning. Matte kom på den briljanta idén att mocka med Mullehästen kvar i lägenheten (“Hjälpa till!?”), så det tog naturligtvis dubbelt så lång tid som vanligt. I övrigt hände ingenting värt att notera.

Vi fortsätter med memory lane istället, som vi började med häromdagen. Det får bli lite så när halva ekipaget har snuva.

Idag bjuder vi på ett av våra kanske fulaste hopp. Det är första och enda gången som Mulle har hoppat så högt. Det är skithögt. Och det var verkligen inte meningen. Tanken var att vi skulle hoppa en meter, eftersom vi hade en period där vi var helt besatta av enmetershopp. Vi hade klarat det två gånger ute, men nu ville vi klara en meter inomhus också. Så vi satte upp hindret på en meter, red emot, Mullehästen glömde hoppa och sprang istället rakt igenom (ja, det blir lite så ibland fortfarande, faktiskt). Naturligtvis välte både bommar och stöd åt alla håll. Vi hade med oss svartvita bockponnyns matte som hjälpte oss att bygga upp igen. Ingen av oss hade minsta tanke på att skållorna på stöden hade glidit uppåt när de välte. Vi kollade bara att bommen låg rakt. Sen red vi mot igen, först det lilla hindret och sen red vi upp mot vad vi trodde var en meter. Ungefär tre språng innan hindret upptäcker både matte och Mullehäst att det där är FAN inte en meter! Ni ser det nog tydligt. Mullehästen ville springa åt sidan, men vi var för nära så det var bara att styra och smacka. Mullehästen klättrade över (det är faktiskt det bäst beskrivande verbet) och på skakiga ben landade vi i korsgalopp. Sen mätte vi hindret. Det var 115 cm. Det är faktiskt jetehögt när man är en liten tjock, vit och luddig häst som inte kan hoppa!


Comments

Hundrafemton! — 1 Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *