Tvåhundra meter skänkelvikning

Vi var duktiga igen idag, fast en helt annan typ av duktiga. Efter gårdagens svettigheter lovade matte att Mullehästen skulle få gå ut i naturen och springa fort idag. Så naturligtvis var det snöstorm. Som sen övergick i sluddstorm. För att sedan utvecklas till en spännande mix av snö, regn, hagel och is. Horisontellt, med stormstyrka. Läckert, verkligen. Men vi gick ut ändå!

På den här sidan nyåret är det plötsligt mycket närmare tills tävlingssäsongen sätter igång, och med den insikten kom också verkligheten ikapp. Ska vi kunna tävla på vettigt sätt i april så kan vi inte vila varje gång det är lite dåligt väder. Eller som i det här fallet, mycket dåligt väder. Så vi klädde på oss alla kläder vi har, vinterkläder och regnkläder i flera lager, sen gav vi oss ut på vår vanliga fyrakilometersrunda där Mullehästen kan få skritta en kilometer, kuta två kilometer och sen skritta en kilometer igen. Det fick liksom duga idag.

Mullehästen var inledningsvis lite tveksam till det hela, eftersom det isiga slasket blåste från sidan. Mullehästen gillar inte sidvind. Framifrån eller bakifrån går bra, men inte sidvind. Men han löste det hela innovativt genom att vända häcken åt vinden och krabba fram i skänkelvikning de första tvåhundra metrarna innan vi kunde svänga ner i skogen.

När han fick ordning på vädret och hade vinden i baken så var han på riktigt gott humör, förvånansvärt nog. Annars brukar inte nederbörd vara en källa till lycka. Mullehästens åsikt är att fnöh ska hålla sig på marken, inte virvla runt i luften och göra så att han blir blöt i öronen. Men idag var det inte så noga, han var pigg och glad och blev vederbörligen livrädd för en soptunna och en lömsk hög med jord.

När vi kom så långt att han fick springa så hade vi vinden i sidan igen, men det glömde vi liksom bort i farten. Det var ändå bara en liten bit, sen svängde vi så att vi hade rak motvind istället. Och det tycker Mullehästen är helt okej. Matte, däremot, är väl inte riktigt lika positivt inställd. Att galoppera i motvind när det isregnar är faktiskt förvånansvärt vidrigt. Det blir som en högeffektiv peeling i ansiktet och med tillräckligt mycket is i ögonen får man köra metoden att titta ner på hästen och bara kika upp vart tredje språng så vi inte möter något. Men det gjorde vi tack och lov inte.

När vi kom hemåt igen så körde Mullehästen tvåhundra meter skänkelvikning tillbaka igen, undan andra skänkeln den här gången. Det gjorde han mycket tjusigt, helt för egen maskin med böj på nacken och allt, medan matte satt med halvlång tygel och åkte häst nynnandes på luciasången. Det var en sån dag.

Vi fick motion iallafall. Och fick i vanlig ordning ockupera halva torkrummet med blöta prylar när vi var klara.


Comments

Tvåhundra meter skänkelvikning — 4 Comments

  1. Mycket beundransvärt! Själv har jag blivit så ruggigt bekväm sedan jag hamnade i stall med ridhus på gården att “dåligt väder” passar in på betydligt fler väder än vad det gjorde förr! 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *