Brevlådefobi

Vi skrittade ur barbacka idag. Det börjar bli lite av en fredagstradition. Idag hade vi dessutom arton grader och solsken, så matte kunde rida i kortärmat. I nästan oktober! Det är ju fantastiskt.

Först fick vi dock inleda med att ägna en avsevärd mängd tid åt att försöka gräva fram en häst ur den mellangrå lerpälshögen som matte hittade ute i hagen. Lerpälshögen själv var inte så förtjust över det upplägget, men han fick nöja sig med att nu har vi bara halva kroppen att borsta. På den klippta halvan ramlar leran av om man bara klappar lite snällt. Så låt gå då.

Matte körde såndär “fuskbarbacka” idag. Ni vet, med schabrak och gjord. Enbart av anledningen att Mullehästen var så smutsig att vilken slamkrypare som helst hade blivit avundsjuk. Problemet är att vi tyvärr inte är helt synkade på uppsittning med bara schabrak. Man kan säga att Mullehästen inledde med att gå iväg i ett strategiskt ögonblick så han råkade tappa schabraket. Lite på grund av att matte försökte klamra sig fast vid det när han lyckades pricka sekunden när matte är i luften i uppsittningen. Andra försöket gick bättre, men det blev ändå knöligt och bökigt och allt hamnade alldeles för långt bak. Vi är verkligen inte bra på det där, vi får nog fortsätta med att tvätta ridbrallor istället.

Mullehästen fick ju inga sulor på skoningen igår. Det är andra skoningen i rad som vi kör utan, för att vi tyckte att det funkade helt ok med den första omgången. Det fick matte betala för idag när Mullehästen trampade på en sten och blev bryta benet-halt mitt i dödsbacken. Vilket i sin tur renderade i att han naturligtvis ramlade och åkte en bit i seriefigurssprattel nerför backen.

Men ja, det är ju flera månader sen vi nästan dog i dödsbacken senast, så det var väl på tiden. Vi som nästan kunde gå normalt i den. Suck. Mullehästen blev sur och ville vända och gå hem, men han vågade inte gå upp för dödsbacken igen så vi fick väl fortsätta då. Fnörf.

Han var sur ända tills vi gått förbi kossorna, för där var det någon som slaktat en gran och lämnat grankadavret mitt på en åker. Så kan man ju inte göra! Vi var tvungna att stanna och vara upprörda en stund innan vi kunde gå vidare.

På vår gamla vanliga ridväg som vi alltid går så ligger det en kennel för någon typ av spanielras eller liknande. Högljudda är de iallafall. Och många, även om de är en bit bort. Där finns även en skällig nakenhund, en massa bilar, folk i trädgården allt som oftast samt en självgående gräsklippare. Det är alltså en gigantisk mängd orsaker att bryta ihop fullkomligt och få total panik. Men inte Mullehästen. Nädå. Varför skulle man få ångest av en självgående gräsklippare? Fånigt.

Däremot den grå brevlådan på andra sidan vägen. Herregud. Den grå brevlådan.

Mullehästen har ju en del rationella rädslor, som klippmaskinen, tandläkaren, eller att maten ska ta slut innan han har ätit färdigt. Men vad som har triggat det här med brevlådorna kan nog inte ens han själv svara på. Men brevlådor är farliga. De liksom bara STÅR där, på en pinne. Till synes helt utan anledning. Jävligt skumt. Och om det inte vore nog med det, när de blåser så ANFALLER de! Det spelar ingen roll hur många gånger matte säger att det bara är locket som blåser upp, alla ser ju att den attackerar med öppna käftar.

Det här med brevlådefobi, eller pavoa cellula litterae som det kanske eller kanske inte heter på latin, kräver en del av individen, så att säga.

Åter till den grå brevlådan. Den har alltid varit en av de värsta. Men den grå brevlådan var inte där idag. Istället var det en mycket större, grön brevlåda på stolpen. Och det förstår ju minsta älgloppa att det kan bara ha en logisk förklaring. Den gröna brevlådan har ÄTIT UPP den grå! Den gröna brevlådan är så stor, stark och…LIVSFARLIG att den har övermannat och ÄTIT UPP den grå brevlådan!

Vi nästan dog.

Dessutom var vi tvungna att stanna precis innan den gröna brevlådan och vänta på en förbipasserande bil. Sen kom vi ingenstans. Mullehästen stod och stirrade på brevlådan och sa fnork fnork fnorkfnork och matte undrade artigt om han tänkte vara klar snart. Så höll vi på ända tills mannen som har kenneln kom fram till grinden och tyckte att Mullehästen var fin. Mullehästen glömde då omedelbart allt som hade med brevlådor att göra och klampade glatt upp på kennelns trädgårdsgång och hälsade på mannen och hans nakenhund. Narcissismen är tydligen starkare än fobierna iallafall.

Efter brevlådespektaklet hände det inte så mycket mer, förutom en kort episod när vi blev omkörda av tre rådjur i full fart och matte fick lägga en större mängd energi på att påminna Mullehästen om att han inte är ett nätt litet rådjur, utan en femhundrakilos dunderklump med sin matte på ryggen. Det gick sådär. Men han gav upp och övergick till att spionera på en ekorre istället.


Comments

Brevlådefobi — 9 Comments

  1. Åkte matte av i ramlandet nedför backen? Och hur kom matte iså fall upp igen?
    Lillpållan intygar att brevlådor kan vara livsfarliga.
    /Sy

    • Matte ramlade av med dunder och brak på stallplan (om det nu räknas som avramling om man inte ens lyckas komma upp från första början). I dödsbacken ramlade bara Mullehästen.

  2. Själva har vi stooora problem med gråsparvar eller mer troligt pilfinkar, de äter bruna hästar, helt säkert. Tror dock att vita eller för den delen fläckiga hästar är fredade så där har ni tur. Är glad att vi inte har så många postlådor att tampas med hos oss.

  3. Brevlådor går bra enligt mitt fullblod, det är kossor man ska akta sig för, särskilt om de rör på sig och säger MU! 🙂

  4. Oj, hade brevlådan lagt sej ner på marken? Sånt är farligt. Björkar t.ex. ska absolut inte ligga ner!
    Tycker Lillpållan
    gnm/Sy

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *