Ett luddigt spektakel

Det är ganska exakt ett år sen vi senast red Working Equitation. Och det verkar ju fullkomligt idiotiskt med tanke på att det faktiskt är det roligaste vi vet.

Så idag var det dags, vi tog fram ett par WE-hinder och försökte påminna oss om hur man gjorde. Eller ja, matte försökte påminna sig. Mullehästen förklarade högljutt att han kommer minsann ihåg! Sen zoomade han iväg i hundranitti och matte hängde lite förvirrat efter och undrade vad tusan som pågick.

Man får ha i åtanke att Mullehästen har gymmat i dunjacka i ett par månader. Alltså är det inte konstigt att han blir lite yster när han plötsligt får köra ett styrketräningspass i funktionskläder. Att kombinera den ysterheten med något som är så roligt att att både vett och eftertanke kastar loss vid blotta åsynen är naturligtvis inget mindre än en nitlott i livets stora tanketombola. Det som var initierat som ett seriöst träningspass blev mest ett luddigt spektakel.

Nåväl, låt gå då. Det var bara att ta det för vad det var, styra det luddiga spektaklet i ungefär rätt riktningar och ha roligt under tiden. Det har onekligen sin charm när det är ben och panlugg i precis alla riktningar. Dessutom hade vi med oss C och den bruna damen som testade för första gången, så matte fick förklara lite hur man gör och då fick odågan vackert tagga ner och stå still under tiden. Han var inte road av detta.

Vi hade tre hinder idag; Sidepass, tre tunnor och dubbelslalom. Mullehästen var duktig och engagerad i alla tre, speciellt i dubbelslalomen som är hans favorit. Den kan han göra i sömnen, förutom när han ballar ur och måste luta sig mot stolparna och därmed inte hinner runt. Då måste matte rida ihop ordentligt och ungefär i det stadiet blir det mest pannkaka av det. Men man kan inte vara bäst jämt.

Det var kul, vi måste komma ihåg att göra det oftare. Att ta fram ett hinder eller två är faktiskt inget särskilt stort besvär. Matte har tillochmed lansen kvar i nåt hörn, jaga träkossan med lång pinne är i Mullehästens värld nästan i samma härlighetsklass som havre.

Någon bad om en bild på Mullehästens skumma skumrem; den ser ut såhär:

Icke vändbart bett. Oerhört bra.


Comments

Ett luddigt spektakel — 2 Comments

    • Stångbettet har hävstångsfunkti on mellan skänklar, bett och kindkedja, som grovt beskrivet innebär att ett tygeltag (då bettets skänklar går bakåt) ökar trycket från bettet. Skumremmen hindrar att bettet vrids framför hävstången, då det gör att bettet blir funktionslöst och dessutom kan skada hästens tänder. Eller som i Mullehästens fall, att bett utan tungfrihet vänds uppochner helt och hållet.

      Mullehästen vänder bettet uppåner genom en snygg knyck på nacken. Då har det i princip ingen inverkan överhuvudtaget istället. Det är tydligen oerhört praktiskt att göra när matte är dum. Skumremmen hindrar honom från att göra det, samtidigt som den inte alls stör honom om han gör rätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *