Rock n’Roll

Idag har vi hoppat. Det är alltid praktiskt att passa på att hoppa när Granger är här, eftersom det är lite som att ha med sig en hopptränare, så vi kan få instruktioner av typen “Om ni hinner med att typ lägga in en halvhalt när ni svänger så hade det antagligen varit bra!”.

Nu ska man ha i åtanke att vi hoppar verkligen inte för att vi är bra på det. Vi hoppar för att Mullehästen tycker det är så infernaliskt roligt att han nästan går av på mitten. Lite sådär att när hindren står på ena halvan av paddocken så vägrar han att galoppera upp på den andra halvan, för man kan ju inte springa FRÅN hindren. Sen när han kommer på att anledningen till att vi var tvungna att springa från hindren var för att kunna ta sats, då skjuter han ut bogen och svänger lutandes genom kurvan för att hitta linjen mot hindret. Det går generellt sett inte heller särskilt bra, så genom åren har han utvecklat en fin förmåga att ta hinder på snedden.

Man kan ju säga att det är för att det är bra i omhoppningar. Vi väljer att säga det.

Vi hade tre hinder idag, en liten kryssoxer, ett räcke på diagonalen och ett stigsprång på långsidan. Av någon märklig anledning hade vi mest problem med den lilla kryssoxern, men bara i höger varv. I vänster var den helt okej, men i höger varv var det SKUGGA. Vi hade nämligen solsken, något som sannerligen varit en bristvara de senaste månaderna. Och då blir det skuggor, och såna vet vi alla att man inte kan lita på. Mullehästen var tvungen att stanna och titta på hindret innan han hoppade, och sen lösa det hela genom att jämfotahoppa som en skräckslagen groda med storhetsvansinne, så att matte hamnade både lite här och var i sadeln.

Vi har sagt det tidigare och vi säger det igen; Vi kommer aldrig någonsin vinna en stilhoppning, men vi har inga som helst ambitioner att ställa upp i någon heller.

Eftersom Mullehästen alltid inleder all hoppning med att galoppera runt som en salongsberusad islandshäst så brukar vi börja på ganska låg höjd och fokusera på galoppen. För oss handlar det inte så mycket om att landa i rätt galopp, mer om att hamna i en galopp (korsgalopp är inte den ultimata gångarten, vad Mullehästen än tycker!). Eller för all del landa i galopp överhuvudtaget, det kan bli allt från en imitation av Anja Pärsons “sälen” till ett komplett anfall av the yahoos.

När vi väl har kommit fram till vilken gångart vi ska använda (galopp, en galopp åt gången, gärna även rätt galopp) så kan vi börja höja hindren lite. I det här läget kan man konstatera att Grangers hindersyn och mattes nerver inte är riktigt kompatibla. Men Mullehästen tycker att ju mer desto bättre, och lyckades på något märkligt vis sprattla ännu mer i anridningen så matte helt gav upp alla typer av finridning och lät honom lösa sina egna problem.

Mullehästen gillar att ha support av hinderstödet på höger sida. Det heter hinderSTÖD, trots allt, lika bra att utnyttja det? Eller? Han hoppar alltså gärna så långt till höger han kan. Så länge han får göra det kan han hoppa jätteduktigt, men så fort matte lägger sig i och ska vara mitt på hindret så får vi härdsmälta och välter både hindrer och häst i olika riktningar.

Så han får väl hoppa till höger och lite snett och vint om det nu är så vi löser uppgiften. Perfektion kan vi ägna oss åt i grenar som vi har någon rimlig chans att vara perfekta i. Hoppning är mer underhållning. Lite för matte, mycket för Mullehästen och allra mest för de som tittar på (här kan man ana en viss skräckblandad förtjusning över spektaklet, och då tyckte matte ändå att Mullehästen var ovanligt lugn och ciliviserad idag).

Men när vi väl får ihop det så blir det ganska bra. Mullehästen är ganska vig, så även om han generellt sett måste krångla sig över hindret i någon typ av akrobatisk sprattelövning så lyckas han ändå med ganska fina språng, och de gånger där vi lyckas synkronisera häst, galopp, avsprångspunkt och matte så känner vi oss riktigt professionella.

Mullehästen for omkring i ett adrenalinbaserat rus och glömde helt av att känna efter om han blev trött eller inte. Så när matte väl bestämde att nu är det faktiskt dags att sakta av och lugna ner sig sa det “kablonk!” i Mulleskallen och han blev dödstrött istället.

“Klia dääääär!”

Om någon någonsin tvivlar på ifall matte är en god hästägare eller inte så vill vi bara passa på att påvisa följande: Efter hoppningen fick Mullehästen bada och blev därmed nästan vit. Sen stod vi i valet och kvalet om Mullehästen skulle få gå ut sista timmen eller inte. Nybadad och gymnastiserad är det väldigt skönt att liksom sträcka på sig uppåner, ni vet. Men solen sken och eftermiddagsfikat serverades ute i hagen, så när en egoistisk, borsttrött matte hade låtit hästen stå inne så lät den oegoistiska (men inte för den delen mindre borsttrötta) matten sin häst gå ut igen.

Men han var faktiskt nästan vit i säkert en hel kvart.


Comments

Rock n’Roll — 7 Comments

  1. Efter att i några år ha varit medryttare åt vad som på pappret skulle vara en VIT arab/new forestkorsning men i praktiken var en vit/grå/brun/grön/gul skäck har du min sympati.

  2. Må vara att stilhoppning kanske inte är er grej, men underhållningshoppning definitivt. Halloweenskräckhoppning? Om inte annat syns det verkligen hur roligt han har och hur trött han blev. Han är oerhört uttrycksfull.

  3. Hur samlat och fint som helst. SNYGGT!
    Och vem vill inte dra på sig en lite murrig mysdress när man tränat ordentligt och sen duschat?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *