Kanonviskan

När man har varit bortrest såhär som matte har varit på nöjesresa, då är det naturligtvis praxis att ta med sig en lokal souvenir hem till familjen. Kanske en kylskåpsmagnet, en speciell sorts snaps, eller en handvirkad grytlapp. Ni vet hur det brukar gå till.

Mullehästen, som ju onekligen är familjen i det här fallet, hade ju därmed all rätt att få en souvenir. Men vad tar man med hem till en Mullehäst? Kylskåpsmagneter har han ingen direkt användning för, snaps ska vi verkligen inte erbjuda honom (det räcker med att han är löjligt förtjust i öl), och just virkade grytlappar är kanske inte riktigt en Mullegrej, liksom. Men så kom vi på det. Lokalt hästgodis!

Det här är kanonviska:

Kanonviskan är ett ogräs egentligen, men den är rätt fin att se på. Den blommar 3-4 veckor per år, och när den gör det så står de lokala hästarna förtjust och vräker i sig av de gula blommorna, som smakar socker. Självklart skulle Mullehästen få en kanonviska!

En inte alltigenom enkel idé, skulle det visa sig.

Ska man plocka blommor och ta med sig hem får de ju inte vara för gamla. Alltså gick vi upp tidigt samma dag som flyget gick för att klättra upp för ett halvt berg. Det är nämligen inte bara att gå ut och plocka en kanonviska i rabatten utanför, nej, den vill gärna ha ett bra berg att växa på. Lyckligtvis fanns det ett ganska lokalt berg vid hotellet, så det räckte med fyrtio minuters infernaliskt mycket uppför för att komma till lämplig nivå för att hitta en bra kanonviska.

Sen följer det lilla problemet att när man väl hittat ogräset, då växer det inte gärna nära vägen så långt ner. Nej, det börjar det med först på högre höjd. Den växer en bit upp på bergväggen. Bättre ljus där, antagligen.

Det är helt enkelt bara att ta sig i kragen och klättra lite.

Nu till nästa botaniska upptäckt; kanonviskor bits! De gillar inte att bli plockade, så för att skydda sig har de små hullingar över hela stjälkarna. Matte blev således täckt av sticksiga, svidiga små hullingar precis överallt. Men hämnades tappert genom att bryta nacken av växtjäveln istället.

Ha! Matte – Naturen; 1-0.

Sen ner då. Först ner för bergväggen igen, vilket gick över förväntan. Visserligen lyckades matte ramla ner, det var det väl ingen som hade väntat sig något annat, men lyckades hålla tillbaka ramlandet såpass länge att det bara var ungefär en halvmeter kvar att ramla. Vad gör man inte för den goda sakens skull.

Sen var det bara att traska ner för berget igen, till hotellet för att duscha av sig alla hullingar (aj) och sen packa de två erövrade kanonviskorna.

En tredje botanisk upptäckt: Kanonviskor har en mild, lite parfymaktig doft ute i skogen. När de är plockade och ska packas i en resväska luktar de som när någons gammelfaster har missförstått doseringanvisningen på parfymflaskan. De luktar nåt så inihelvite mycket blomma (eller tantparfym, om man vill vara sån). Matte stängde in dem i två plastkassar och knöt till ordentligt, och virade in hela paketet i regnjackan, därefter ner i resväskan. Det hjälpte inte, hela resväskan luktade kanonviska.

Sen åkte vi hem. Flygplan och så vidare. När matte kom hem öppnades resväskan omedelbart och kanonviskepåsen blev förvisad ut i hallen. Där ägnade den natten åt att sprida sin doft såpass att matte vaknade av den följande morgon. Man kan också konstatera att allt, precis allt, som befann sig i resväskan ihop med kanonviskan nu luktar kanonviska. Inklusive böcker och schampo. Men vad gör man inte för sin lilla häst.

Matte åkte till stallet framåt eftermiddagen (och därmed luktar hela Mullebilen också kanonviska), i spänd förväntan över vad Mullehästen skulle tycka om den goda souveniren.

“Oh, vad har du med åt mig?!”

“Fnork! Åh fy fan vad det luktar starkt!”

“Jag vill inte ha. Har du nåt annat?”

Suck.

Det luktade alldeles för starkt. Mullehästen vågade inte ens smaka. Matte bröt av en bit av stjälken och mutade med, men det ville han inte heller ha. Det var alldeles för konstigt! Kanonviskorna är nu förpassade ut på logen där de får ligga och lugna ner sig lite, så kanske de luktar lite mindre om en dag eller två.

Mullehästen fick en morotskaramell istället. Såna kan man aldrig få för många av.

Nu återstår att se hur många tvättar som behövs för att få kanonviskelukten ur kläderna.


Comments

Kanonviskan — 9 Comments

  1. Aaaaaa jag dör av skratt!!! Vissa gör verkligen allt för sin häst, t o m klättrar i berg 🙂 den bilden är suverän ha ha

  2. Välkommen hem! Du har varit saknad (även om vi har repris-skrattat)! Jag hade aldrig hört talas om kanonviskor som hästgodis. Man lär sig något nytt varje dag 🙂 Var har du varit, på de vackra Azorerna eller långt bort i Himalaya?

  3. jag är en av de nya besökarna som bidragit till att slå rekordet tror jag. Åh vad jag gillar dig och din häst!
    en sak jag undrar över lite dock är ju hur de lokala hästarna bär sig åt när de ska mumsa kanonviskor? är de månne bergsklättrarhästar? med kortare högerben än vänsterben, så de kan gå bekvämt i sluttningarna 🙂

    • Om man kommer upp på högre höjder växer de i markhöjd, men när man är så nära kusten som vi var så växer de högre upp. Alternativet var alltså att fortsätta gå ytterligare fyrtio minuter infernaliskt mycket uppför. Och det orkade vi inte med.

  4. Hoppas Mulle inser vad du gör för honom! Och tur ändå att du inte åkte fast i nån tull för införande av växtdelar, trodde nästan historien skulle sluta med det nämligen….. Själv fick jag pröjsa 1000 spänn i böter för en apelsinj-l som jag glömt i väskan vid entre til Nya Zealand. Dyraste souveniren den resan….

  5. Jag blir nostalgisk och tänker på när jag red i Azorerna förra året 🙂 Vad gulligt av dig att plocka kanonviskor, nu skäms jag som inte plockade med någon hem till min häst…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *