Hjältedåd

Den bruna hjälten stod vid grinden och väntade. Men Mullehästen då?

Ser ni honom inte?

DÄR är han:

Eller för all del, efter att matte halkat igenom halva hagen:

Och sen, när man väl är längst bort så kan man i ena hörnet hitta den här (Ja, det är den säsongen igen):

Och i andra hörnet hittar man den här (“Jag har faktiskt inte tid med dig nu!”):

Alltså, det är verkligen inte ofta som Mullehästen är omotiverat sur. Men idag var han skitsur. Han tillochmed stampade matte på foten när matte försökte släpa iväg honom från gräset. Och DET är något han inte tar till ofta. Det är inte utan att matte undrade lite vad som hänt egentligen. Gräl med hjälten?

Oavsett anledning så kom vi hem till stallet till slut, och där gav vi oss ut på tur ihop med nämnda hjälte och hans matte. Efter att matte byggt in Mullehästen i hans outfit. Det är onekligen lite av ett projekt att sadla såhär års. Relaterat till Mullehästens livsmotto “Rund är sund!”. Matte, som föredrar så lite utrustning som möjligt, kommer alltså inte undan med mindre än såhär just nu (notera även svanskappan, även om den syns dåligt).

Vi kör med både hängslen och livrem. Och tur var det, annars hade matte åkt i diket. Det var nämligen en oerhört spännande ridtur idag. Och den bruna hjälten, sitt epitet till trots, är inte alltid en hjälte. Bara ibland.

Det är sommar. Och solsken. Varmt. Och blinningar. Och sådär. Mullehästen bor ute på landet. Och på landet, på sommaren, när det är solsken och varmt och sådär, då slår man hö. Så det gjorde alla bönderna. I alla traktorerna. Dessutom är det djur överallt. Som säger mu eller bä eller bzzt. De två mycket små hästarna var alltså tvugna att i princip gå på varandra (mosade matteknän!) för att ha koll på läget.

Först mötte vi en stillastående traktor med motorn igång och tillhörande bonde stående utanför med händerna i fickorna på Manligt vis (det är trots allt väldigt Manligt med Traktor). Den bruna hjälten fick ångest. Mullehästen fick ännu mera ångest, men mer relaterat till brevlådorna på motsatt sida vägen än till traktormonstret. Hjälten fick vara hjälte och gå före förbi, även om “gå” kanske inte är rätt verb just här.

En kort bit senare kom nästa fasa. Får! En hel skock, som sprang runt och lekte och skojade! Nu var det Mullehästen som tog sig samman och vågade gå före förbi, ljudligt fnorkande med höga knän. Den bruna hjälten kom några meter bakom i äkta paso fino.

Därefter hade vi det nästan lugnt en lång stund (förutom att Mullehästen råkade ramla i diket, men det gör han ju mer eller mindre alltid). Ända tills vi kom till kossorna. Nu har ju kossorna gått över förväntan i år, visst har vi sagt fnork, men inte mer än det, inte ens när kossorna hoppade runt i förra veckan. Idag stod de stilla och sov fridfullt i grupp. Så då borde det ju inte vara någon fara. Men tydligen så var allt farligt idag, och Mullehästen bröt ihop av blotta åsynen av kossor. Den bruna hjälten fick återigen ta ansvar och gå före, vilket gick bra nästan hela vägen. När han var nästan förbi råkade en kossa hicka eller något, och då blev det lite high chaparrall av det hela. Och inte på det bra sättet. Men men.

Nästa prövnng kom i höjd med det stora huset som säger mu. Där var bonden i full gång med Maskiner. Först en Traktor, såna känner vi till. Sen en samlahö-grej, som proppade ihop all maten till mat-balar och skickade ut dem prydligt ner i en balvagn. När vi kom så långt fick Hjälten ett psykbryt, gjorde en 180 i luften och stack iväg. Mullehästen gjorde ett gigantiskt jämfotahopp baklänges, sen växte han fast i marken och stirrade på det ringlande plåttåget som ålade fram över åkern, stel av skräck och med en puls som matte kände genom sadeln. Mullehästen var övertygad om att hans sista stund var kommen. Hjälten stod i samma position 25 meter längre bort och stirrade.

Men, tyckte Mullehästen. Det är ju mat? Hur kan mat vara farlig? Och han började andas igen, men utan att släppa Maskinerna med blicken ens för en hundradels sekund. Då svängde Traktorn mot oss. Rakt mot oss. Långsamt och hotfullt kom den närmare och närmare. Vad skulle vi ta oss till?

Mullehästen tog ännu ett jämfotahopp bakåt. Då svängde hela motorekipaget! Bortåt! Mullehästen tog ett steg framåt och sa ett väldigt rejält fnork. Och traktorn fortsatte bortåt! I något som bäst liknas vid en grisvariant av passage vågade vi studsa förbi traktorekipaget som nu befann sig nästan längst bort i andra änden av åkern. Mullehästen hade segrat! Halvvägs blev vi omkörda av något brunt som sa swoooosch förbi på ängen på andra sidan vägen. Och sen var även den bruna hjälten i de segrandes skara. Typ.

Då kunde vi gå hem. Utan större prövningar än dödsbacken, men den vet vi alla att man lätt tar om man bara har lite fart, vilket funkade idag med. Man ska liksom inte ha för höga krav.


Comments

Hjältedåd — 6 Comments

  1. Vi gillar det. Även den bruna damen ansåg att traktorer och mat är farligt om det inte är stallhusses traktor eller mat som dimper ned från taket, bruna hästar halvvägs ute i åkern på motsatt sida verkar vara melodin =)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *