Slutvelat

Mullehästen brukar gnägga när matte kommer. Först en gång åt Mullebilen, sen en gång åt matte. Nu när han går längst bort i hagen så ser han Mullebilen långt innan vi hamnar på stallplan. Lite fundersamt över vad Mullebilen gör där så hälsar han ändå artigt, innan han lullar bort de femhundra metrarna mot grinden och säger hej till matte. Det är fint att han uppskattar alla sina familjemedlemmar.

Nå, anyhow. Nu slutar vi vela. Det där benet svullnar lite, blir bra, svullnar lite, blir bra, driver matte från vettet, blir bra… och så vidare. Idag var det hyfsat, och efter det dagliga blandade tvivlet (som raskt gick över när stallmatte sakligt sa åt matte att sluta sjåpa sig) så bestämde vi att nu rider vi lite. I rörelse då, den här gången.

Jo, vi vet att vi skulle vila lite till. Men eftersom Mullehästen högljutt förkunnat att isåfall tänker han faktiskt riva stallet, så det så, så fick vi omvärdera lite. Skrittur, således, i paddocken. Vi tänker oss att paddocken är bättre på grund av sitt mjukare underlag. Men det visade sig att paddocken var helt rätt beslut mest beroende på att mattes planerade lilla skrittur bestod av ungefär fyra procent skritt, i övrigt alla andra gångarter förutom skritt. Vi ballade ur tre gånger, först på grund av att det blåste i en buske (Jelp!), sen att en hackspett gjorde ett LJUD i ett träd femtion meter bort (O.o), sen för att det helt enkelt är kul att balla ur.

Sen avrundade vi med att bryta ihop fullkomligt för att det var en fasan utanför ett av hörnen i paddocken. Det var så fasansfullt att vi inte ens kunde gå på den halvan av paddocken på en hel kvart. Diskussion uppstod, kan man säga. Matte tycker inte att potentiellt hästätande fasaner är en anledning att springa runt på tvären. Det tycker Mullehästen sannerligen att det är. Så ja. Matte vann. Även om vi kanske inte direkt skrittade förbi nämnda hörn nåt mer just idag.

I övrigt var Mullehästen pigg, pigg, överambitiös, pigg, engagerad, pigg och lite hysterisk. Det resulterade bland annat i att han vid ett tillfälle försökte göra skänkelvikning åt båda håll samtidigt. Det gick kanske inte helt bra, utan blev ungefär så att Mullehästen stod dubbelvikt med benen i en stor knut nånstans i mitten. Hej och hå. A for effort and whatnot.

Vi kan iallafall konstatera att om Mullehästens ben inte svullnar efter dagens skutt, trav, takt, sprattel tölt, kamikazegalopp och blandade småhopp så behöver vi nog inte oroa oss det minsta för att rida. Och OM det svullnar lite så är det faktiskt inte heller så himla märkligt.

Däremot ska vi investera i någon typ av pansarskydd för benen. En nyläkt griffelbensfraktur ska inte vara oskyddad (matte har läst på), men de vanliga senskydden skaver på överbenet, vi behöver nåt mjukt. Just nu lindar vi, men det känns inte helt optimalt heller. Vi har hittat en del fina med teddyfoder, men det känns som att det andas lite dåligt. Vanliga neopreneskydd finns ju med, men de känns ofta bara som fodral snarare än skydd på benen, så vill vi inte ha det. Plus att de generellt sett är gjorda för giraffer (Nä, Mulle har inte korta ben, det är alla andra som har långa ben!). Nåväl. Vi får kolla runt lite.

Mullehästen är iallafall glad att vara ridhäst igen. Även om vi tror att en betydande del av igångsättningen kommer att behöva ske inom inhägnat område…


Comments

Slutvelat — No Comments

    • Tack för tipset! Jag åkte och kollade på dem förut, men de var väldigt märkligt formade tyckte jag. Fastnade för ponnyskydden istället :mrgreen:

  1. Professional Choice skydd är de absolut bästa. Och de är naturligtvis *svindyra*… Använder det till min egen häst som rids i reining. Skulle aldrig våga använda annat eftersom hon är en riktig klantmaja med sina ben…
    Vill passa på att säga att din blogg är heeelt underbar! Kikar in så ofta jag kan. 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *