Traumatiska minnen

Det regnade på tvären idag. Och blåste från nordpolen. En helt fullgod anledning att ge sin häst en vilodag.

Så det gjorde vi naturligtvis inte. Varför skulle vi?
Detta var mest baserat på att matte fick för sig att Mullehästen behövde röra lite på sig efter den faktiskt ganska hårda träningen igår. Han brukar kunna bli lite stel. Första planen var paddocken, men den förkastade vi ganska snart när Mullehästen högt förkunnade att matte faktiskt är helt jävla körd i huvudet som tror att han vill gå ut i oväder. Så vi tog en tur ut i naturen istället. En liten kort en.

Det började dåligt. Vi gick ner i backen där vi fastnade i vintras, som vi varit lite rädda för. Men matte trodde naivt att det har vi kommit över, för Mulle har bara tittat och sagt lite fnork senaste veckorna. Idag hade det smält undan och marken kommit fram (eller ja, för all del redan igår), så det var extra stirr och fnork. Och mitt i stirrandet och fnorkandet råkade Mullehästen halka till lite med ena bakbenet. Och han blev jeterädd! Stackars lilla djuret drabbades av total panik, växte fast i marken, darrade, tuggade luft och hjärtat slog så matte kände det genom sadeln. Eftersom vi var mitt i backen så kom vi varken fram eller tillbaka, men med små, små myrsteg kunde vi backa neråt. Ungefär femton minuter tog det att gå tio meter, och sen var Mullehästen så svettig att han löddrade.

Vi hade alltså inte helt kommit över det här med snödrivan, känns det som. Det är nog rimligt att tro att vi behöver en trygg rumpa att hänga i igen ett tag framöver.

Efter eskapaden i lilla backen var matte lite slak och Mullehästen extra fnorkig. Så det kändes fullgott med en skrittur, speciellt med tanke på regnet. Men nejdå, när vi hade passerat det stora röda huset som säger mu, sagt fnork åt den röda brevlådan och raglat förbi den tomma kossehagen, då kom traktorn ångande längs vägen bakom oss. Eftersom vägen ifråga är ganska smal, Mullehästen för tillfället bara är selektivt trafiksäker och för dagen dessutom var lite skärrad så bestämde sig matte för att försöka galoppera ifrån traktorn innan Mullehästen fick syn på den. Yahoo! tyckte Mullehästen (som egentligen aldrig är upplagd för skritturer), och satte glatt av längs grusvägen i allsköns blandade gångarter, minsann inte det minsta stel eller trött på något vis. När vi kom fram till fyrvägskorsningen valde vi att smita in på den väg där det var minst chans att traktorn skulle köra, och väntade tills den kom ikapp. Vi hade gissat rätt, traktorn körde iväg på en annan väg och vi kunde gå vidare. Matte tyckte vi skulle fortsätta i skritt, Mulle tyckte att vi kunde fortsätta i blandat fyrsprång uppför en lång backe.

Men är inte du trött idag? frågade matte.
Närå! svarade Mullehästen glatt och bockade upp för hela backen.

Boing, boing, boing.

Det såg antagligen roligt ut. Inte minst med tanke på alla regnkläder.

Därefter la vi till en extrasväng där Mullehästen fick trava av sig nån kilometer, vilket verkade behövas. Vi kan således konstatera att 1,2 mil inte påverkar Mullekroppen nämnvärt dagen efter. Det är ju bra. Det enda problemet vi har är såret, som spricker upp och blöder hur mycket vi än tvättar och smörjer. Men det blir bättre och bättre, det läker inifrån och är fint och rosa när det är nytvättat. Så det ska nog bli bra det med vad det lider. Man kan faktiskt inte rå för att man är lite klantig och sparkar sig själv lite hur som helst.

Och jo, just det. Bloggen har talat. Det verkar som det blir fyra mil för oss den sextonde. Men vi tänker skylla på er om det går åt skogen!


Comments

Traumatiska minnen — 3 Comments

  1. jag är så imponerad att ni/du öht orkade börja tänka på att gå ut och träna i skitväder. Det hade jag ( och med mig fjordingen) säkert aldrig gjort

  2. Låt bli att tvätta såret, det är mkt bättre om det får vara ifred så att det slipper koncentrera all energi på att läka ihop nyskrubbade ytor.

    Du kan också testa vallört, brukar kunna få sår att gå ihop på nolltid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *