Våryra

Paddockpremiären är likadan varje vår. Första ridpasset ute är Mullehästen ett evigt stolpskott som inte har tid med matte, utan hellre springer runt med nosen i vädret och gnäggar våryrt på närliggande buskar. I år var vi därför lite listiga och tömkörde först, för att få bort de värsta “Hurra-jag-är-utomhus!”-rycken.

Det fungerade över förväntan. Visserligen var det fortfarande lite hej kom och hjälp mig över det hela, speciellt som en viktig del av Mullehästens uppvärmning är att springa så fort han kan runt spåret. Före sprallgaloppen var Mullehästen mjuk och trevlig, efter sprallgaloppen var matte dum i en kvart för att han inte fick fortsätta. Sen kunde vi springa i halvorganiserade cirklar nästan fint (utifrån förutsättningarna). Matte var helt och hållet inställd på att det skulle gå åt helvete, det är en mycket bättre utgångspunkt i början av vårsäsongen. Det var lite cykelstyre och lätt vältande i hörnen, men vafan. Det kunde varit värre. De två största problemen var dels snön som låg kvar längst upp i paddocken, varje gång vi kom dit var vi tvugna att stanna och stirra (blir jättekonstigt om man kommer i hyfsat civiliserad galopp till exempel). Dels var det det här med att matte inte tillät att Mullehästen jagade den andra vita hästen som bockade runt i ett snöre i ett hörn (då var matte dum igen).

Annars var det okej. Vi är nöjda.


[foto: Carola E.]

Om någon undrar varför det ser ut som att matte har kramp i en magmuskel och vill kräkas, så är det för att matte har kramp i en magmuskel och vill kräkas. På riktigt. Oerhört svagt, men vi bjuder på det. Det visade sig att i ridhus får man driva hela vintern, när man kommer ut i det fria får man bromsa, vilket man förslagsvis bäst gör med magmusklerna.

Vi hade dock glömt att synka med magmusklerna så de var beredda. En av dem fick spader och akut kramp, övriga gnällde högljutt. Krampen släppte efter tre minuters hängande dubbelvikt över hästhalsen, men det återstår att se om matte kommer ur sängen imorgon.


Comments

Våryra — 3 Comments

  1. Efter den här vintern med snö i gigantiska mängder förstår jag inte riktigt varför Mullehästen måste stannar och stirra på kvarvarande snöhög i paddocken? Men det kan vara så att en huliganmattehjärna och en mullehästhjärna inte riktigt fungerar på samma sätt.

    … ett alternativ är ju att han kanske ville smälta snön med en genomborrande och brännande röntgenblick?

  2. För det första är det skillnad på snö och snö. Snö i hagen ska ju till exempel vara där. Snö i paddocken ska inte vara där.

    Sen är Mullehästen den tycken av häst som har starka fall av egenskapen “markskygghet”. Det vill säga, när marken byter färg kan man inte lite på att den nya marken håller att gå på. Så man måste stirra på snön innan man kan gå upp på den, sen måste man stirra på barmarken innan man går ner från snön. Ibland har vi jätteproblem när vägen växlar mellan grusväg och asfalt.

    It’s precious, really.

  3. I Uppsala upplevde vi motsatt problem idag. Den stora grå tyckte nämligen att det enda rimliga var att panikslaget trilla över de fläckar i skogen som Inte hade snö på sig längre.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *