Men puss på dig med då

“Ridhuset alltså? Men så jävla kul då…”

Med den inställningen som utgångspunkt, hur kul hade vi tror ni?
Inte jätte. Mullehästen gick som en trasig gräsklippare och var arg. Mest för att pälsen är AJ, så varje gång matte la på skänkeln svor han så det ekade i ridhuset. Försök rida ett dressyrpass på en häst som inte blivit genomböjd på tio dagar utan att lägga på skänkeln. Det kommer bli en smula komplicerat, vi lovar. Speciellt som man i fälltider måste vaddera sadeln med ett lämpligt dött djur, som helt och hållet skärmar av alla mattes vikthjälper.

Idag var den där typen av dag när man för sitt liv önskar att ingen ser en. Vi var inte så lyckligt lottade dock, utan det var en annan häst med tillhörande människa i ridhuset. I det läget vill man mest stanna, be om ursäkt och säga att han är faktiskt fin, egentligen! Han har bara lite PMS.

Istället fick vi bara försöka hålla oss ur vägen, medan matte pedagogiskt försökte förklara för sin häst att det är skillnad på stöd och spjärn vad gäller tygelrelationer. Det gick sådär. Till slut nådde vi någon sorts gräns, varpå matte helt sonika bestämde att nu jävlar rider vi igenom det här. Sen fick Mullehästen ramla runt i väl vald cirkel tills han skärpte sig, för att uttrycka det grovt. Och det gjorde han. Typ iallafall. Det tog bara en timme och nio minuter. Sen kunde vi nästan springa civiliserat i båda varv.

Om någon hade kommit och sagt till oss idag att Mullehästen kommer BARA få gå dressyr från och med nu, då är det hugget som stucket om Mulle eller matte hade slitit upp sin halspulsåder först.

Det är kul att ha häst, det var så vi sa va?

Förresten har det harmoniska senvintervädret övergått i två minusgrader och snålblåst på tvären. Den typen av blåst som kommer rakt från sidan, nästan lite snett underifrån. Det är svinkallt och totalvidrigt. Den lite spännande bieffekten av det blir att när vinden kommer snett underifrån så flyger locken på brevlådorna upp i obevakade ögonblick. Mullehästen är ju, som känt, inte så jävla imponerad av brevlådor sen innan, och när de helt plötsligt ATTACKERAR utan förvarning, dååå är det bra att matte under de senaste tjugo åren har utvecklat ett relativt handlingskraftigt knäslut.

För att inte tala om rådjur. Vi mötte ett rådjur på vägen hem. Eller mötte och mötte, det var femtio meter bort ute på en åker. Och på vägen och på vägen, Mullehästen ramlade ner i diket i panik, och kastade sig upp med en ljudnivå som fick rådjuret att sprätta iväg. Då ramlade vi ner i diket igen. Sen stapplade vi fram i vår patenterade passagetölt de sista femhundra metrarna hem.

När vi kom hem var Mullehästen svettig och TRÖTT. Hård dag idag! Matte fick diplomatsikt våldsgnugga hela Mullefejset med piggborsten. Han var mycket nöjd. Så då var vi vänner igen. Märkligt hur det kan gå, sånt där.

Imorgon ska matte gå på hästmässan och GHS. Mulle behöver en ny borste (som inte ser ut som att en liten vit häst har försökt ha den till middag). Det är väl ungefär på den nivån budgeten ligger i år. Men budgetar är till för att spräckas, eller hur var det?


Comments

Men puss på dig med då — 1 Comment

  1. Att ha häst är inget för veklingar och såna utan dödslängtan eller en längtan efter att bli omtyckt av sitt djur. Ibland.

    Men å andra sidan, så bamsemysigt som det kan vara ibland är svårslaget det också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *