Lära känna Mullehästen, Del I

I förra inlägget berättade vi lite om när Mullehäst och matte träffades. En inte helt oviktig del av historien är den som följer därpå, nämligen när vi bestämt oss för att lära känna varandra. Att lära känna Mullehästen är trots allt inte riktigt som att lära känna vem som helst (vilket matte snart skulle bli varse).

Eftersom matte hittade Mullehästen mitt i sommaren fick vi vänta ett par veckor på besiktningen, även känt som världens längsta väntan. När Mulles dåvarande ägare skulle åka bort under tiden frågade hon om matte ville ta med en vän, låna Mullehästen och C-ponnyn och lära känna lite på egen hand. Självfallet ville matte det, och tog med sig raggsockans matte (som per definition är van vid hästar i ponnystorlek), och så skrittade vi ut en sväng.

Det första man slås av när man rider ut på Mullehästen är att han måste titta på precis allting. Matte är numera så van vid det att det inte är uppe till diskussion så mycket, men för den som sitter där för första gången kan det vara lite förvirrande. Mullehästen är inte rädd för alla saker han ser, han måste bara titta på dem. På allt. Överallt. Hela tiden. Man måste ju ha koll, liksom. Hur skulle det gå annars?

Detta gör att Mullehästen framstår som ganska feg och skuttig ute, och vid första uteritten själv kände vi inte alls varann. Matte undrade lite stillsamt vad tusan vi gett oss in på egentligen när Mullehästen för fjortonde gången var tvungen att gå en omväg runt en mystisk stubbe. Vi kände bara till en enda väg, som matte gått vid ett tidigare provridningsförsök, och den avslutades med en liten sträcka längs landsvägen (70 km/h) innan man kom hem till stallet. Precis när vi kom upp på vägen så hörde vi ett brummande i fjärran. Ett gäng motorcyklister kom emot oss, och inte i nådig fart. Och vi vet ju alla hur motorcyklar på landsvägar kan låta…

Där satt vi, på två i princip helt främmande hästar, varav den i täten gick omvägar runt stubbar. I bakhuvudet hade vi dessutom säljarens påpekande om att Mullehästen inte är direkt trafiksäker. Diken på båda sidor.. vad gör man?

Man står still. Så det gjorde vi. Motorcyklisterna dundrade förbi, Mullehästen tittade intresserat på dem, sa fnork och knatade vidare. Uppepå satt den förstelnade blivande matten och undrade vad som just hade hänt. Ingenting?
Då fick Mullehästen plötsligt total panikångest, kastade sig hysteriskt åt sidan, halkade ner i diket och sprattlade förtvivlat för sitt liv.

Han hade nämligen fått syn på en fjäril.

Det är bra att vi har perspektiv.


Comments

Lära känna Mullehästen, Del I — No Comments

  1. provar just nu en travarmadam, som vid första kontakten skulle vara inriden och snäll.. Visar sig när madam anlänt att hon har fårr en jockey uppkastad på sig en gång och visat tecken på sadeltvång.. Men snäll är hon i alla fall.. Sagt och gjort, rider in madam på 4 försök, (inte mer sadeltvång än lätt kut på ryggen) och ger oss ut med hagkompisen (även den av travarmodell).. Möter några bilar, inga problem.. När vi är nästan hemma kommer en bil bakifrån, passerar, och madamm vill då springa efter! När vi inser att hon trodde det va startbilen håller vi på att trilla ut sadeln av skratt! Funkar även på passerande traktor…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *