Lovad långtur

Idag hade matte lovat Mullehästen en riktig långtur, som kompensation för en i övrigt dålig vecka. Mulle stod och ylade förväntansfullt vid grinden när matte kom, och var på absolut bästa humör!

Vädret var lite gråmulet, och eftersom en skitig Mullehäst själv ser lite lätt gråmulen ut så klädde vi på reflexer både högt och lågt. För att synas ordentligt, trots dagsljus. Definitionen av dagsljus är trots allt lite annorlunda såhär års jämfört med typ juli. Vi kom också på att reflexbröstan är från 2002, och eftersom reflexer trots allt är förbrukningsvara, så känns det inte helt omotiverat att överväga att skaffa en ny… Matte hade skaffat nya benreflexer (av samma anledning), men det visade sig att de antingen var gjorda för ardennerhästar eller gjorda för såna där konstiga hästar som har benskydd. Mulle har alltid haft benskydd förut, men nu har vi lärt oss att distanshästar som har benskydd är losers. Och vi vill ju inte vara losers. Men idag fick han ha benskydd ändå, kan ju inte tappa reflexer hit och dit.

Ute i skogen valde vi en väg som vi bara sprungit en gång förut, och det var typ tredje dagen Mulle bodde i sin nya lägenhet. Det var alltså omåttligt nytt och spännande. Det tog ungefär tjugo minuter att skritta dit, så Mullehästen ansåg att han var alldeles precis lagom uppvärmd när vi kom fram till skogsvägen. Matte tyckte att vi skulle trava lite försiktigt (vi ÄR under igångsättning). Mulle tyckte att vi skulle springa okontrollerat i hundranitti knyck, gärna i nerförsbacke.

Kompromissen blev en helt nyuppfunnen gångart (tänk er att utgå från en misslyckad terre-a-terre och landa i en fusion av fjärilssim och galopp) i uppförsbackarna och samlad galopp (nåja) på raksträckorna. Vi kan också upplysa om att skänkelvikning medelst pizzatölt i nerförsbacke är en fruktansvärt obekväm gångart. Nåväl. Hästen var lycklig, han fullkomligt strålade av hysterisk livsglädje, så han fick väl löpa då. Matte kapitulerade efter bara tjugo minuters tjat idag. Svagsint.

Nackdelen med vägen vi valde idag är att den är jättelång, backig, fantastiskt rolig – men en återvändsgränd. Efter ett par kilometers lyckligt rusande måste man alltså vända och gå tillbaka samma väg. Gissa hur civiliserat det blir när en halvrastad, överpigg sprattelhäst får springa i full fart och sen får vända och springa i full fart tillbaka igen.

Mullehästen drabbades av ett akut fall av The Yahoos.

Han hoppade hinder i luften. Vi blev lite förbryllade över detta, båda två. Han bockade inte, det var ingen courbette då han landade på framfötterna, ingen kick i luften, bara glada luftsprång på 50-80 cm osynliga hinder. Men roligt var det. Oklart vem av oss som fnissade mest, men det var nog Mullehästen. Vi hade dock en liten misunderstanding om vem som egentligen skulle hålla koll på i vilken riktning vägen gick, vilket resulterade i att vi ramlade ner i diket vid ett tillfälle, men en gång är ingen gång, upp igen och vidare.

 På vägen hem gick vi förbi bondgården, där vi häromdagen fick spader när kossorna stod gömda bakom en stenmur. Är man inte beredd så är man inte! Idag var vi därför lite mer förberedda, så vi lekte finn fem kor.



Mulle hittade dem. Ljudligt fnorkade steppade han i närheten, och försökte lura undan dem med äkta Skuggfaxestegringar och tvärkast (vadå, det funkade på kofösningen i maj). Detta är dock luttrade kossor, de rörde sig inte en meter, utan stod och tittade vänligt på det sjåpiga vita luddet som skuttade förbi. Inte helt enligt Mulles plan alltså, men de visade sig ganska ofarliga, så vi vågade slinka förbi.

Resten av vägen gick utan större panikattacker. Vi var ute i nästan en timme, en bra tur när man inte är fullt igång än (efter dagen kan vi dock konstatera att det är matte som behöver sättas igång, Mulle har kondis som en maratonlöpare. Påstår han.). Eniros rita&mät är roligt, där kunde matte räkna ut att vi har sprungit drygt 7,5 km. Vi önskar oss en GPS så vi kan mäta på riktigt, det får vi spara ihop till när Mulle slutar behöva veterinärer hela tiden.

När vi kom hem var det typ svettfaktor tjugosju (på en tiogradig skala). Matte fick tvätta djuret och suckande konstatera att det återigen är dags att ta ut veterinären för att kunna klippa päls. Den här gången får han ha kvar halspälsen, vi kör spårklippning, så kanske vi slipper grälen om täckeshals sen när det blir kallare.


Comments

Lovad långtur — 7 Comments

  1. Hi,hi vad du skriver underhållande med en god & rolig självdistans! Kan se färden i backen framför mig, eller förbipasserandet förbi kossorna. En rolig blogg, här kommer jag att läsa mera!

    • Är man inte medlem i wordpress så får man en slumpgenererad gravatar när man kommenterar, som kan ha alla möjliga miner. Vill man inte ha sin får man byta namn när man kommenterar så kommer det en ny.

      Ibland byter vi ut arg-smileysarna mot pastellmonster, det var längesen vi hade dem så tack för idén :mrgreen:

  2. Hahaha.. måste bara säga att detta är en fantastisk blogg. Jag har också en pizzahäst och beskrivningarna bestämmer in så perfekt på honom med. Och den där pizzatölten känner jag mer än väl till xD

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *