Happy feet

Idag kom äntligen hovis, suckade ljudligt över att det nu var två barfotafötter och snickrade på nya skor. Vi valde att sätta dem utan sulor, tävlingssäsongen är ändå slut, Mulle går på halvfart och hellre vanliga skor som sitter kvar än ja.. inga skor alls.

Nu återstår att se om Mulle tycker att skor är ungefär som med grimman, tar man av tillräckligt många gånger så slipper man helt?

Skulle inte tro det. Är man plattfoting måste man ha pjuck.

Matte har för övrigt, i ett anfall av frustration, återigen skurat halva Mulles lägenhet. Efter att han fick flytta till fint stall och äta ur krubba som de stora hästarna så har han lagt sin själ i att äta med precis hela kroppen. Mest öronen. Lägenheten ser ut därefter. Den lär iallafall vara renskurad i nästan ett dygn framåt. 

När skorna väl var på igen ansåg vi att det får vara färdigt med vilandet, trots att regnet hällde ner. Så vi klädde på regnkläderna (vi har köpt sån cool outfit för regn, vi är som värsta experterna nu). Då slutade det regna. Så vi klädde av regnoutfiten. Då började det regna igen. Kompromissen blev regnrock på matte och vanlig asscover på Mullehästen. Det visade sig vara precis lagom regnklätt för att regnet skulle hålla sig borta i princip hela ridturen (förutom fyra droppar sista femtio metrarna). Det enda som var helt konsekvent var att det tydligen var storm av Gudrun-kvalitet.

Vi red ner igenom den lilla skogen, över vägen, förbi det stora röda huset som säger mu (“fnork!”) och runt kossehagarna. Mullehästen var lite kort i steget i början, men det bättrade på sig när han fått röra lite på sig samt hajade att han har dojor igen. I sann “allt-är-farligt-när-det-blåser”-anda utmanades vi av situationer som halva vägen jättelik vattenpöl, men andra halvan gränsande till hage med liggande badkar… var går man?

Tror det kallas problembaserat lärande.

Kossor!

Största utmaningen idag var en vält soptunna, som vi smöööög förbi på ett så listigt sätt att den inte ens märkte att vi var där! Score!
Vi träffade också grannens katt, som kröp ihop och stirrade på oss, varpå Mullehästen kröp ihop och stirrade tillbaka. Oklart vem som vann, men gissningsvis katten, eftersom Mullehästen precis då kom på att han var i höjd med åsnan och inte kunde gå rakt fram i en gångart längre (det är generellt sett alltid lite överkurs, men vi gillar att utmana det svåra ibland).

Det är för övrigt näst intill idealiskt för nackspärr att sitta på en häst som fladdrar fram genom naturen med ett rörelsemönster direkthämtat ur The Muppet Show. Om man bara lyckas ta sig upp.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *