Look who’s talking

Ett ämne som ofta kommer upp i hästvärldens olika debatter är hurvida det finns människor som kan tala med djur eller inte. Det finns mer åsikter och argument i frågan än vad det finns hästar i världen. Jag väljer att säga “tala” med djur, och inte “kommunicera” med djur, för kommunikation är något vi ägnar oss åt varje dag med våra djur, hur lyckat eller misslyckat det än är så kommunicerar vi ändå.

Om hästpratare finns eller inte är jag definitivt inte rätt människa att svara på. Däremot har ni kanske märkt att matte inte helt sällan vidarebefodrar Mullehästens personligt uttalade åsikter i bloggen. Vi tänkte att vi tar en minut för att förklara hur detta går till.

Alla individer, oavsett kön, ras eller art, kommunicerar. Vi kommunicerar också alla olika mycket, olika öppet och är olika lätta eller svåra att förstå oss på. Jag kan svära på att jag har en ovanligt kommunikativ hibiscus här hemma, till exempel. Egentligen handlar det nog bara om hur väl man lär sig att känna igen varandras tankar utifrån.

En häst har ingen röst som vi har (ok, Mullehästen kan både vråla, yla och gnägga i falsett som den äkta man han är, men han har än så länge ytterst svårt att formulera ord). En häst “pratar” inte med ord. En häst upplyser med kroppspråk. Det är det vi har att rätta oss efter.

Mullehästen är, trots att han ibland påstår motsatsen, helt klart just en häst (han har högst åsikter mot att bli kallad en häst, han ser sig gärna som iallafall flera stycken. Han är ju ganska viktig.). Och han är, ursäkta uttrycket, en jävla tjatpropp. Jag tror inte att jag under hela mitt levande liv mött någon individ som på ett så öppenhjärtligt och intensivt vis hela tiden MÅSTE upplysa precis hela omgivningen exakt vad han tycker och tänker. Han kan vara en aning reserverad mot främmande, men när man lär känna Mullehästen, då får man nog vara rejält dum i huvudet för att inte förstå vad han menar. Alternativt ha samma emotionella sträckning som en medelstor brödrost.

För Mullehästen, han tjatar. Han påstår, han ordnar, han avser, han uttrycker åsikt på åsikt och det SKA vara som HAN vill, och det ska vara NU! Oftast handlar det såklart om mat, men det kan också vara “Klia DÄR!”, “Låt bli!”, “Ge mej!!”, “Får jag?”, “Jag VILL!!”, “Nej!”, “Ta hit borsten!”, “Ta av tränset nån gång dåååå”, “What the hell?!?”, “Åh, vad du är tråkig.”, “Huff, jobbigt..”, “Matte, matte, kolla vad jag kan!” och så vidare.

Hela tiden, i en outtröttlig ström. Det går inte att missa. Och ju mer vi umgås, desto mer har han att säga. Oavbrutet. Utom när han får mat, för då drabbas han av havreautism.

De få gånger Mullehästen inte har pladdrat som en sportkommentator har varit när han varit rejält sjuk eller haft ont någonstans. Som till exempel när han stukade rumpan i vintras, då blev han helt deppig och tyst.

En följdfråga; är det inte lättare att ha en pratkvarn än en tyst häst? Kan man inte bara låta hästen säga hur den vill ha det och anpassa efter det?

Njae.  Det går trots allt inte riktigt att lita på Mullehästens omdöme alla gånger. Han skulle till exempel helst välja att sova i stallgången så han kunde stjäla allas mat, men det vore ju inte direkt hälsosamt. Han hade säkert valt att få en hel säck havre om dagen. Han överdriver dessutom ganska duktigt, ett skrapsår på benet är total katastrof, och om det har gått hål och blöder, ja, då är han nästan död. Faktiskt.  Men det är ju tacksamt att han oftast talar om när han är dålig och behöver hjälp med något (även om stoltheten får sig en törn på köpet).

Vad tror du? Kan du räkna ut vad Mulle säger?

Inte så svårt va…?


Comments

Look who’s talking — No Comments

  1. Bild 1: “Jag är lekfull och charmant. Gillar den nya gröna.”

    2. “Jag ville hellre haft det lila täcket.” Alternativt så har matte gjort nåt dumt men jag “tiger och lider” *fnys*

    3. “Jo jag är ganska nöjd här ute i snön när jag har en kompis att kolla på.”

    4. “Är det där där bort nåt som är värt att sluta äta för?” Nästa bild hade troligen varit. “Nä.”

    5. “Vem tror du att du är? Aaargghhh!”

    6. “Vem tror du att du är?! Jag är Mulle, och jag har alltid RÄTT!”

    7. “Play with me.”

  2. 1: “åh, den är ny, får jag titta?”
    2: “Åhmentråååååååååååååååååååååååk!”
    3: “Jävla skitväder, får jag gå in snart?”
    4: “Squirrel!” (alt Ylvas briljanta tolkning)
    5: “Men ge mig min jävla mat nån gång!”
    6: “Men jag VILL ju inte [insert valfri övning]!”
    7: “I loves youuuuuuuu (vart är min karamell, titta vad söt jag är!)”

  3. Det är talande hur kommunikativ Mullot är när man får sms av matte av typen: “jag red barbacka i snön i hagen och han bockade inte ens. Tror du han är sjuk?” Det var när han hade vrickat rumpan och var deppig i vintras.

  4. Jag är flitig läsare och beundrare av både Mulle och Mullebloggen, och det här inlägget var bara så spot on att jag måste ge mig till känna! Definitivt den roligaste och vettigaste hästbloggen jag nånsin stött på!

  5. Jag är på genomresa genom hela arkivet, och hade egentligen tänkt hålla inne med kommentarer tills jag i alla fall kommit till 2011, men det gick inte, uppenbarligen. Dels är det ditt fel att jag precis väckte inbon med asgarv åt “sportkommentator” och dels har jag en hankatt – 15 år – som är precis likadan. Ibland hotar jag honom med att operera bort stämbanden på honom men då sätter han sig bara på tangentbordet så det tjuter…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *