Underbart

Med risk för att Murphy kissar på sig av lycka och jinxar hela skiten;

Fyfan vad bra det går just nu! Dagens ridpass var på en mjuk och elastisk Mullehäst som lyssnade noga och försökte sitt allra bästa för att göra som matte bad om. Vi hade hela stora paddocken för oss själva nästan hela tiden, och kunde träna på platskrävande saker som byteslinjer (vi klarade i vart fjärde!), samtidigt som vi varvade med mycket samling, nästan snudd på extrem, för att sedan länga och tänja, i både skritt och trav.

Vi gjorde små fina galoppvolter i båda varv och försöööökte ställa lite utåt. “Huff!” sa Mullehästen och trasslade in Mullefötterna i varandra. Men när han fått testa ett par gånger och började förstå vad den tvetydiga piloten yrade om, då försökte han verkligen sitt allra bästa. En del av passet la vi på att göra fattningar ur halt, fattningar ur ryggning samt det omvända, det vill säga halt ur galopp. Fattningarna var klockrena, ryggningarna blir lite sneda med fattningen efter oklanderlig (tycker vi själva när Johanna inte är med och skäller på oss). Halten ur galopp blir rätt medioker, vi har 5-6 travsteg innan vi får stopp, men vi har kommit fram till att det får vara en duglig kompromisslösning för tillfället. Alternativet är att Mulle svär, kastar upp huvudet och ber att matte far åt skogen. Känns som man får mer avdrag för ett utbrott än för ett par travsteg.

Överlag känns det mycket mer som att vi har en öppen kommunikation i ridningen, Mulle lägger fram sina åsikter mer diplomatiskt, snarare än aggressivt, mycket bättre arbetsklimat. Han är stark nog att försöka sig på det mesta matte hittar på, men är det något han inte klarar så säger han snällt “Nej, jag fixar inte det här än!” istället för att bli förbannad. Klart bättre, vi gillar’t.

För första gången på en oklar mängd tid är det inga (fysiska) fel på Mullehästen *ta i trä*. Efter en grundlig genomgång var det absolut värsta vi kunde hitta det här halvläkta skrubbsåret:

Det KAN hända att han dör av det, iallafall om man frågar honom, men vi tänker ändå att riskerna är hyfsat små just nu. Mullehästen är helt enkelt i fin form!

*ta i trä igen*

Före ridpasset i paddocken tog vi en tjugominuters detour i skogen för att kolla vitsippornas vidareutveckling. Det verkar gå bra för de små liven, om en vecka kommer de att vara perfekta. Mulle var även här väldigt harmonisk och trevlig, och blev inte rädd för någonting, inte ens för katten som kom hoppande upp ur ett avloppsrör från ingenstans. Han bara tittade vänligt och intresserat med ett farbroderligt leende. Det är såna turer som upplyser om hur mycket av Mulles vanliga.. låt oss säga mulligheter… som bara är trams, bus och fasoner.

Men han är ju söt iallafall.

Nå, vi ska vara helt ärliga, inte rädd för något var inte helt sant. Men allting är relativt. När vitsipporna kommer så kommer också det obligatoriska kopplet vitsippsplockare som kryper runt i buskarna. Detta är inte helt sällan en äldre typ av hurtig tant, alternativt fyraåriga barn med utmattade föräldrar som står tålmodigt bredvid med en barnvagn eller så. Oavsett om vitsippsplockaren är en dylik tant eller fyraåring, så tycker båda dessa grupper att Mullehästar är tjusiga (who can blame them, really?). Detta gör att när Mullehästen går förbi så reser sig tanten/fyraåringen snabbt upp för att titta. Detta att det kommer främmande gestalter uppfarande ur naturen har en effekt på Mullehästen som bäst beskrivs som en tecknad seriefigurs skräckupplevelse, ni vet när de flyger rakt upp i luften och sprattlar med alla benen i olika riktningar några sekunder. Därefter kan vi skritta vidare, till synes oberörda, i samma trevliga tempo som innan, med tanten/fyraåringen förvirrat undrande vad som just hände. Och inte helt sällan mattes puls nånstans kring 180. It’s lovely, really.

Att Mullehästen är speciell har vi alla vetat, men döm om vår förvåning när Mullehästen plötsligt hade självlysande svans!

Så fin så.

(för oroliga bloggläsare; vi har ryktesvägen hört att bloggar där det går bra inte är intressanta, utan att folk generellt sett är mer intresserade av andras problem. Misströsta icke om nu så är fallet, det kommer med största sannolikhet gå åt helvete ganska snart igen, om inte annat så till sommarbetet, då Mullehästen generellt sett gör sig själv oridbar i några veckors tid genom att effektivt vaddera skänkelläget.)


Comments

Underbart — No Comments

    • Tack så mycket! Imponerad vet jag inte om man bör vara, möjligen över hur mycket Mullemuskler som plötsligt poppar upp likt vitsipporna. Det är lite spännande.

      I will try to keep it up the best I can =)

  1. App! App!
    Du vill inte att han ska bli för musklig för vad händer då? Jo ni får byta SADEL!!!

    *fnissar hysteriskt över ironin*

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *