Med livet som insats

Efter mycket tvivel och osäkerheter väder- och vägmässigt bestämde vi oss i sista sekund för att vi skulle ge oss iväg på dagens WE-träning.

Mulle inledde dagen med en promenad, han är någon typ av jourhavande farbror åt en bebishäst som håller på att lära sig att gå på promenad, och Mullehästen följer med i egenskap av gammal och klok (ähum). Detta är fjortisens avdelning, hon var ute och halkade runt på isen en sväng och helbroddade Mulle traskade på som vanligt (man broddar av princip inte fjortisar eftersom det kan bli svåra sparkskador).

Därefter var det bara att sadla och lasta. Vi har en liiiten backe upp från stallplan, som man i vanliga fall aldrig tänker på, men så fort det blir halt så blir den attans knepig. Därför kör vi transporten tom upp för den lilla backen och lastar en bit från stallet. Odågan sa fnys och fnork åt att gå på transporten, men skärpte sig och knatade på utan nämnvärda bråk (man får stanna och glo skräckslaget i några sekunder).

På själva träningen delade vi grupp med en rund prickig häst samt Ulrik & Xipo, som var med för första gången. Vi har träffat Ulrik som hastigast tidigare, men det var väldigt trevligt att träffa även Xipo, som visade sig vara en naturtalang inom WE. Mulle, som även här skulle gå först i egenskap av gammal och klok, gjorde bort sig i visnngen av cirka hälften av hindren, men var glad ändå. Vi hade även en intressant bieffekt i snörasen från ridhustaket, något som de andra hästarna reagerade en liten smula på och som fick Mulle att ömsom se uttråkad ut och ömsom fara iväg som skjuten ur en kanon, generellt sett relaterat till hur mycket koncentration matte krävde för ögonblicket.

Dagens bana bestod av grind, bro, tretunnor, sidepass, dubbelslalom, tjur och L med ringklocka.Den stackars Mullehästen, som inte gjort ett byte på en månad och utöver det inte ens galopperat de senaste tre dagarna, fick ta i som fan, blev trött som fan, men var duktig som fan.
Grinden klarade vi hyfsat bra efter att vi rett ut hur vi egentligen skulle börja (det KAN hända att matte råkade referera till Johanna som “lika pedagogisk som en skottkärra”, men det är naturligtvis sagt med lika delar kärlek och respekt). Tretunnorna var bökigt, Mullehästen orkade inte riktigt med de snäva svängarna så det var lite hejsan hoppsan (man kan säga att vi överlag var lite hejsan hoppsan idag, det är inte bara Mulle som vilat, mattes magmuskler kan vara med i OS i “förlust av muskelfibrer under kortast möjliga tid”). L med ringklocka gick uselt till en början, Mulle kunde inte backa rakt och matte kunde inte hålla ihop, vilket resulterade i något som Johanna diplomatiskt kallade för “en aning öppen i formen” (läs; giraff), men efter några försök gick det bättre och någon gång blev riktigt hyfsad.

Sidepassen var som den alltid är, lite för långt fram och lite för långt bak, inte helt sällan samtidigt, men ändå okej. Det är dåligt att vi inte tränar mer på den hemma, det är ju en sak vi verkligen kan träna på egen hand då det bara krävs en bom (eller inte ens det om man vill torrsimma). Dubbelslalomen var det hinder där vi tydligast kände att Mullehästen inte är riktigt igång, men han gjorde en fin insats och vid de svängar där matte kom ihåg att sitta ner och inte ramla iväg så blev det ganska fint.

Dagens komik var som vanligt tjuren och bron (vilket gör att matte starkt ifrågasätter valet av målsättningar inom WE för 2010). Tjuren blev någon sorts blandning av galopp, trav, tölt och en klockren imitation av roadrunner. Att vi dessutom genomför denna parodi med enhandsfattning (det måste man, man har ju lansen att döda kossan med i andra handen) gör inte saken direkt enklare. Dagens tjurövningar får sisådär minus fyra på en tiogradig skala.

Bron är bron. Vid första försöket sa Mullehästen “NÄJ!!” med stora arga bokstäver, men vi lyckades genast lura honom genom att Johanna gick före, då rasslade han över. Han är lite extra förtjust i Johanna nu när han alltid får en karamell av henne efter dressyrträningar. Nästa försök gick bakom Xipo, som inte såg några direkta problem alls med att gå över broar, då kunde Mulle gå nästan civiliserat. Därefter försökte vi gå själva. Då vågade Mulle gå upp på bron, men inte gå av den igen, utan han fick istället lätt spader och ramlade av bron baklänges. I am so proud. Vi gav oss genast på’t igen, då gick han över, och sen skötte han sig varje försök efter det. I slutet av passet behövde han inte ens springa iväg i trav efteråt. Det kanske tar sig med tiden.

Dagens Johannacitat: “Är det inte konstigt att man alltid blir förvånad när det visar sig att träning ger resultat?”

[foton: Johanna N.]


Comments

Med livet som insats — 6 Comments

    • Tackar =) Han är väldigt smal, det är mycket märkligt, vi har ju höjt maten massor och ändå har han gått på halvfart i flera veckor. Han blir antagligen tjock när vi börjar träna fullt igen, jag är ju polare med Murphy, du vet..

  1. Haha… du är för j-a rolig! Kan se allt framför mig!
    Åhhh vad jag saknar dom där träningarna, dom var helt underbart roliga! Faktiskt dom roligaste träningar jag har varit på någonsin. Visst blir man arg när man inte kan fånga ringen? Har du varit på koträningen? DEN var kul kan jag säga! Kände mig som John Wayne. Minst.
    Kram, Kryddan

    • Tack! =)
      Det är verkligen helt galet roligt, man blir helt fnissig i flera timmar efteråt. Tänk om all träning var sån!
      Nej, vi har ju inte varit med på någon koträning ännu, men David hotade med en den andra maj, så det har vi planerat in. Dock vet vi inte om vi vågar än, men det ger sig nog med tiden.
      Mulle skickar en stor blöt snöpuss till Bando och hälsar att han ska krya på sig fort så ni också kan vara med och leka!! Tänk vilken grupp med en spanjor, en portugis och en oorganiserad luddhög med total hybris.
      Vi håller tummarna för er!
      Kram!

  2. Tack! Ta med din egen Mulle för jag hyrde en häst när jag var där (Bando var inte ok), min hyr häst var ett ök om man nu får säga så.
    Du vågar åka på detta det kan jag lova, det är många rutinerade hästar med som kan agera babysitters så det är inga problem. Det var en upplevelse för livet!
    Kram, Kryddan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *