Artigt intresserad

Idag tog vi en tur ut i snön igen, ihop med svartvita bockponnyn och hennes matte. Nio-tio minsgrader gjorde att vi slog in både Mulle och matte i allsköns kläder, Mulle hade dubbla pyjamasar och matte hade någon typ av michelinutstyrsel. Det var kallt ändå. Mulle frös om öronen och reste öronragg för att hålla värmen.

Bockponnyn var pigg och glad, och Mulle han var.. artigt intresserad. Vissst tyckte han att det var trevligt och njöt av skogspromenaden, men seriöst, sen när kan man skritta ut Mullehästen barbacka på lång tygel i snön? På hemvägen var han dock lite piggare och ruskade på huvudet ett par gånger och ville bocka, samt tog några olovandes travsteg. Med andra ord lite mer som vanligt. Dessutom ville han springa ut på isen och dra en repa. Det fick han inte, märkligt nog. Matte är av någon anledning inte intresserad av vare sig bambifasoner eller tjocka vita drulledjur som ramlat ner i en vak. I övrigt ville han mest äta kvistar eller bita bockponnyn i baken.

Jämförelse;
29 januari 2010:

24 juni 2009 (ganska exakt 7 månader sen):

Apropå variation i tillvaron.

Angående Mulles obegripliga lugn så ger vi honom imorgon på sig, då är det hoppträning med fjortisen. En Mullehäst som bara skrittat ute i två dagar borde rimligtvis vara allmänt pucko. Är han inte det får vi överväga att hitta på någon lösning på det hela. Vi tror inte att Mullehästen har ont, det har han haft förut och då har han en hel repertoar av gnäll och ynkligheter som brukar synas väldigt väl. Snarare kanske någon typ av stelhet, kanske massör? Eller är han bara deppig, hur botar man deppighet hos häst? Vad tusan gör man annars, ringer till veterinären och säger “Hej, min häst har börjat uppföra sig! Kan vi få en tid?”


Comments

Artigt intresserad — 3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *