Vi utvecklas!

Idag red vi för Johanna igen. Jösses vilken skillnad jämfört med förra veckan!!

Större delen av lektionen fick vi träna på att spåra på volten och växla voltstorleken mellan 10 och 15 meter utan att tappa spårningen. Det låter antagligen simpelt som satan, men jag lovar att det är enklare med seriebyten! Men Mullehästen var sjukt duktig och kämpade på som en liten illbatting och det kändes verkligen hur han fick jobba igenom hela kroppen och han kändes stark men inte ett dugg dragig! Ett par gånger fick han Mulleryck när det blev för jobbigt och sa ifrån, men det gjorde ingenting idag, han måste ju också få framföra sina åsikter. Vi lever i ett land med yttrandefrihet, även om man är häst! Sen att ingen bryr sig om hans åsikter, det är en annan femma…

Mot slutet av lektionen började vi kika på piaff! Detta fick vi göra genom att samla skritten så mycket vi orkade och hitta en snärtig skritt med korta steg. när vihittade den övergick vi i trav, och tricket var att inte länga i övergången. Det var svårt och Mulle flåsade och bråkade, så vi fick byta övning. istället fick vi trava, göra halt, rygga några steg och därifrån komma fram i kort snärtig trav. Det gick mycket bättre! Men eftersom Mullehästen är som han är fattade han övningen efter första försöket och började racerygga så fort vi gjorde halt. Suck. Ny övning igen.

Nästa övning gjorde susen! Vi höll oss i trav och försökte få fram den där snärtigheten genom att göra små samlande volter längs staketet. När vi kände oss samlade nog gjorde vi en liten volt tillbaka, och precis när vi kom ut på spåret gjorde vi en extra ansträngning och POFF sa det! Mattes sits blev som ett skruvstäd, Mullehästen växte tre meter på höjden och vi kom iväg i något som var farligt nära passage! En helt otrolig känsla, Mullehästen har nog aldrig känts så stark och stadig och matte har nog aldrig suttit så fastskruvad i sadeln med all samling i magmusklerna. Vi blev nog lika förvånade båda två.

Vi orkade nästan en halv kortsida, sen var vi tvugna att bryta av och få långa tyglar båda två, innan någon av oss ramlade in i staketet. Passage var definitivt itne vad vi eftersträvade, men det är omåttligt coolt att känna att det finns i honom, och det är nääääära att komma fram nu. Måtte vi bara hålla oss friska så vete sjutton om vi inte hittar dit.

Jag tittade på gamla bilder förut och insåg att för bara ett år sen såg Mulle helt annorlunda ut. Han saknade rumpa! Numera ser han ut som en broiler från virveln och bakåt, det växer och frodas från dag till dag. Kan det vara hoppningen som gör det tro? Har vårt koncept “Varierad träning FTW!” gett utslag?

Vad är det som händer med oss? Börjar vi gubevars komma nånvart?

Johanna har för övrigt kallt räknat med att vi ska tävla WE den 28 juni. Mulle och matte är inte lika övertygade. Alls. Vi har en naturlig aversion mot att tävla saker som kan bedömas godtyckligt. Matte blir nojig av sånt. Vi sätter ett “kanske”.

Visste ni att Mulle kan flyga också?
Bild från 2006

Flygande


Comments

Vi utvecklas! — 1 Comment

  1. Det där med fastskruvad och samlad i magen lät mycket häftigt. Kan du komma och skruva fast mig och samla mig i magen snart?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *