Mullehästens ben var jättemycket bättre igår. Det var ju dags att kolla hälta, men eftersom vi inte har någon paddock så fick matte försöka på parkeringen utanför hagen. Och om man ska ha en orastad Mullehäst att gå i en cirkel i ett snöre på en parkering så krävs det att det inte regnar. För när det regnar blir det vattenpölar. Och om man är orastad och presenteras inför prospektet vattenpölar så kan man få pölångest. Då måste man stanna och fånstirra på varje pöl och sen ta ett jämfotahopp över den.
Regnade gjorde det. Litervis i sekunden. Så inte gick det att kolla någon hälta inte. Det gick på sin höjd att få lite underhållning när Mullehästen ägnade sig åt pölhoppning (i skritt, vi försökte inte ens i trav, det får vara lagom med rabalder). Men eftersom svullnaden hade gått ner så bestämde vi oss för att vi börjar bli klara med den här omgången konvalescens och kan börja röra lite på oss igen.
Tyvärr har vi inte riktigt sadel, sadelgjord, schabrak och träns på samma ställe för tillfället, och att rida på en barbacka Mullehäst i grimma när han inte fått göra nåt kul på en vecka… njä. Så roligt ska vi inte ha. Så vi gick på promenad.
Eller ja. Somliga kallar det promenad, andra kallar det hästsläpning. Det är då förbannat vad svårt det ska vara ibland.
Fast en fördel har ändå maj, som inte de andra månaderna har. Färsk fika i vägkanten!
Så ja, då var det väl okej med promenad då. Om man bara fick ta fikarast tillräckligt ofta.
När vi kom tillbaka till hagen regnade det ännu mer. Mullehästen gick strategiskt och ställde sig under det största trädet och tittade intresserat på när den allt blötare matten brottade upp hönät åt honom och hans polare. Sen gick de allesammans och åt gräs. Man kan ju tycka att matte borde ha lärt sig det vid det här laget, men tydligen inte. Mullehästen kan iallafall inte klaga på att han inte får mat!
