Distansritt for dummies – del 2

Det dök upp många frågor om distansritt – roligt! Så vi kompletterar lite.

 Hur är vägarna? Är vägarna man rider längs trafikerade? Vad är det för typ av terräng man rider i?

Det är väldigt olika! Men generellt sett är det mycket grusvägar och sandvägar, en del asfalt och lite skogsstigar blandat. Det kan vara mer eller mindre backigt (nån tävling går upp för slalombackar till exempel, som värsta tour de ski).
Ja, det går längs trafikerade vägar ibland, men oftast är man såpass långt “ute på landet” att det knappt är någon trafik mer än hinknissarna. Om det händer att man måste rida på någon lite mer trafikerad väg så brukar funktionärerna varna för det vid bangenomgången. Allmänna trafikregler gäller även under tävling!
Exempel på terräng från Sämsholmsritten i lördags:

image

image

image

Hur övar du med Mullehästen så det inte blir så fnorkigt på nya platser? Fast Mullehästen kanske inte blir så stressad av många nya intryck?

Mullehästen är av modellen “Mycket snack och liten verkstad”, vilket innebär att även om han fnorkar och stirrar och raglar omkring så går han oftast ändå. Dessutom gillar han nya vägar. Spännande ju!

Och finns det bestämmelser om att man måste sitta på hästen hela vägen? Jag tänker att om man har fått en stående (fågel-)häst och måste lösa förtrollningen kanske man måste kliva av, eller hur gör man egentligen?

Den enda regel som gäller är att man måste passera startlinjen och mållinjen uppsuttet, i övrigt kan man sitta av och springa bredvid hela vägen om man vill. Eller om man måste gå förbi något farligt. Matte fick sitta av på en distanstävling en gång när Mullehästen fick syn på en prydnadsväderkvarn i en villaträdgård och hoppade jämfota på bakbenen ut i en åker tills det kom en snäll Volvo och stannade framför väderkvarnen så den inte syntes längre…

Är det vanligt att man har martingal, och varför?

Det är nog beroende på om man har en häst som behöver det eller inte. Vi har martingal för att Mullehästen kan ta till girafftaktik när han inte vill stanna. Så man har martingalen av samma anledning som man alltid har den.

Det krävs två Clear Round för att få starta tävlingsklass, inte en?

Sant. Vi förklarade dåligt där. Ryttaren måste rida två Clear Round för att få starta tävlingsklass. Däremot måste hästen bara starta en gång, och då är det formulerat som “Nivå 1 Clear Round 40-50 km eller tävling 40-50 km” som första kvalnivå. Hästens kval gäller 24 månader, ryttarens kval är livslångt. Vill man förkovra sig mer i distansrittens TR så hittar man det här.

Man måste visa vaccinationsintyg innan man lastar ur!

Ja och nej. Precis som i alla tävlingar som anordnas av SvRF så gäller TR I, gemensamma bestämmelser. Men det är lite upp till arrangören hur man löser det praktiskt. Det kan stå i ryttarmeddelandet om det ska visas innan, eller så visar man vaccinationsintyget för parkeringsvakten. Det är olika från tävling till tävling.

Följdfrågor? Nya frågor? Vem är sugen på att testa?

[foto: Raggsockans husse, 2009]

Omladdning

Igår hade vi skrittdag i ridhuset. Matte tänkte att Mullehästen kunde behöva ta det lite lugnt efter distansen. Det tänkte inte han. Eller ja, han var ganska välrastad och civiliserad, men inte ett dugg stel utan alldeles sladdrig och mjuk. Efter en stund när han kommit igång lite började han till och med tjata om trav. Men han fick hålla sig i skritt och göra olika stretchövningar i en halvtimme. Sen skrittade vi ut och tuggade på granar en stund. Lagom avancerat.

Mullehästen är helt enkelt tämligen opåverkad av distansen. Vi önskar att vi kunde säga detsamma om matte, det önskar vi verkligen. Men man kan inte få allt.

image

Distansritt for dummies

Vad är distansritt egentligen?

Distansritt kanske verkar som något litet och främmande för de flesta, men det är faktiskt världens näst största ridsportgren (efter hoppningen). Därför är det nästan lite märkligt att det är så litet i Sverige, med all vår vackra natur, allemansrätt och hästtäthet. Distansritt är nämligen skitroligt. Så vi tänkte förklara lite hur det går till, ifall det är någon som är nyfiken på att testa.

Själva poängen med distansritt är att rida en viss distans (logiskt nog), och att lära sig att hushålla med hästens och ryttarens ork för att klara hela vägen. Hur lång distansen är beror på vilken klass man är anmäld till, ungefär som vilken höjd man anmäler sig till i hoppning. Klasserna delas in ungefär såhär:

1. Prova på-klass.
En prova på-klass brukar finnas med på de flesta tävlingar. Det är för den som vill prova på distansritt, känna av hur det går till, vänja in en ny häst eller bara ha en rolig dag med sin häst. En PP-klass går oftast i distanserna 20 eller 30 km, och man rider hela distansen i ett svep med veterinärbesiktning före och efter. När man rider prova på så har man en minimitid och en maximitid, då det hela går ut på att lära känna sin häst och vad den orkar, inte komma och rida som en galning och knäcka sitt djur. Det rekommenderade tempot är inte särskilt högt, lite som en glad uteritt bara. Alla friska hästar i normal kondition kan gå en prova på-ritt utan större problem, så det är en idealisk grej att ge sig ut på om man vill göra något nytt och roligt!

2. Clear Round-klass.
När man börjar rida distans lite mer på riktigt och vill börja tävla, så måste man först klara en Clear Round. CR-klasserna är oftast 40 eller 50 km uppdelat på två slingor med en paus i mitten. Man har veterinärbesiktning före och efter, samt en besiktning i pausen som hästen måste klara för att få fortsätta. Även i Clear Round har man en mintid och en maxtid som man ska hålla sig inom för att få godkänd ritt och kvala till att få börja i tävlingsklass.

När man rider PP eller CR så kan det verka lockande att rida som ett jehu hela vägen och sen stanna och vänta innan mållinjen tills man kommer upp i minimitid, men det är inte tillåtet. Det handlar om att disponera sitt lopp inom den givna tidsramen. Om man försöker förhala sin målgång med halter eller volter kan man bli utesluten.

3. Tävlingsklass.
När man har klarat sin CR-klass och därmed kvalat upp sig så får man lov att starta i tävlingsklass. Och då är det plötsligt en helt annan sak. I tävlingsklasserna handlar det inte om någon minimitid längre, där handlar det om att komma först. Vilket gör att det går rejält mycket snabbare än i knatteklasserna. Tävlingsklass rids vanligtvis i 50 km eller 80 km, men det finns även tävlingar på 120 km eller 160 km uppdelat på två dagar (men det måste man vara lite galen för att ställa upp i). Ungefär varannan-var tredje mil är det veterinärkontroll med obligatorisk paus innan man får fortsätta, det kallas för veterinärgrind.

Men det fina med distansritt är att det inte bara handlar om att komma först, det handlar om att komma först med en godkänd efterbesiktning hos veterinären. Man kan alltså inte köra slut på sin häst för att vinna. Det är samma i PP och CR, ritten blir inte godkänd om inte hästen klarar veterinärbesiktningarna.

Hur går veterinärbesiktningen till?
För att hästen ska hinna hämta sig lite efter eventuella slutspurter så har man 20 minuter på sig att veterinärbesiktiga hästen efter att den har kommit in i grinden. Alla besiktningarna går till på ungefär samma sätt. Först och främst kollas hästens puls. Den måste ligga under ett visst antal slag per minut för att bli godkänd. Vanliga gränser är 60 slag/min i PP och CR, och 64 slag/min i tävlingsklass. På Mullehästens tävling igår hade han en maxgräns på 60. På förbesiktningen hade han 40 slag/min och på efterbesiktningen hade han 52. Så god marginal.
Sen kollar veterinären allmänstatus, klämmer igenom ryggen och kollar slemhinnorna. Känner efter uttorkning och lyssnar på andningen. Sen får hästen springa i trav och visa att den inte är halt. Klarar den alla grejerna får den lov att starta/fortsätta ritten/gå i mål godkänt.

Hur går det till?

När man kommer till tävlingsplatsen blir man anvisad plats att lasta ur och parkera släpet på. Ofta behöver man lämna transporten och ta med bilen till själva tävlingsområdet, då distansritt är en sport som kräver mycket grejor.

Därefter gör man startanmälan i sekretariatet. Då får man sin nummerlapp (i högre klasser är det en lapp som man sätter i sin nummerlappsväst, men i PP-klass får man oftast låna nummerlapp av arrangören). Man får också sina kartor och instruktioner till hinknissar.

Därefter är det dags för förbesiktningen hos veterinären. Om hästen blir godkänd så får den sin startsiffra skriven med vaxkrita på rumpan så den ska synas på långt håll. Detta behövs dels för att det ska bli lätt för funktionärerna vid start och mål att se vilken häst som är vilken och dels för att de funktionärer som sitter utplacerade runt banan ska kunna checka av vilka hästar som har passerat så att ingen kommer bort.

Ungefär en halvtimme före start är det bangenomgång för ryttarna. Då är det en domare och funktionär som går igenom hur banan är uppmärkt, visar hur skyltarna ser ut på just den här tävlingen och ger tips om det är några speciella knepigheter att kolla efter.

Starten kan vara lite olika, men det vanligaste är att alla får startsignal samtidigt. Efter startsignalen har man 15 minuter på sig att korsa startlinjen, så det är inte tvunget att starta i grupp om man har en häst som tycker det är lite väl skojigt med masstart. Vid stora startfält kan man delas upp i två startgrupper med en kvarts mellanrum, eller så kan man starta i smågrupper med några minuters mellanrum. Det beror lite på klass, storlek på startfält och humör på arrangörerna.

När starten har gått så har man fri lek. Slingorna är oftast 20-30 km och går tillbaka till samma plats som starten. Banan är skyltad och snitslad, så även om man har karta så behöver man inte vara kartläsare. Däremot är det praktiskt att veta hur långt man har ridit genom att hålla ett öga på kartan eller använda GPS.

Under vägen möter man upp sina hinknissar på speciellt utmärkta platser. De får en egen karta när man startanmäler, med vägbeskrivning till olika ställen där de kan möta sitt ekipage. Hinknissarna serverar dricka och sånt som man kan behöva under ritten. Det är väldigt viktigt att hästen dricker ordentligt, speciellt om det är svettväder. Om man har en häst som Mullehästen, som är rätt slarvig med sitt drickande, så kan det vara bra att vänja in hästen på någon typ av nomnomdricka. Till exempel äppeljuice, betforvatten eller melassvatten. Mullehästen tycker bäst om juice. Även om han tycker ännu bättre om sporten att försöka hälla så mycket som möjligt över sin hinknisse istället för att dricka det.

När man har ridit klart sin slinga är det antingen dags för paus eller målgång. Om man rider en längre tävling med pauser så får man en “intid” när man kommer till målet (kan också vara en separat linje för intiderna). Därefter har man tjugo minuter på sig att gå in i veterinärkontrollen och kolla pulsen och allt det andra. Sen är det obligatorisk paus i till exempel en halvtimme eller trekvart, beroende på klass, innan man får sticka ut på nästa slinga. Om det istället är målgång så får man en sluttid och har även då 20 minuter på sig att veterinärbesiktiga.

Under tiden som man väntar på alla pauser och annat så befinner man sig i viloområdet, även kallat groomområdet. Där har man sitt eget lilla läger med sina grejer som hästen och ryttaren behöver i pauserna, till exempel mat, täcken och sånt.

Om man har tagit sig i mål med hedern och hälsan i behåll så belönas man med diplom för godkänd ritt och tävlingklasserna har prisutdelning. Man bör också krama sin jeteduktiga hest extra mycket, och skämma bort med nomnoms och dricka.

Vad behöver man?

För att starta en prova på-ritt behöver man egentligen bara sadel, träns, grönt kort och licens. Och häst (eller för all del ponny). Om hästen behöver benskydd så kan man ha det, men man föredrar att rida utan om möjligt. Långa svettiga distanser i skog och lera kan göra att grus kryper in under benskydden och skaver i onödan. Men till exempel Mullehästen behöver sina benskydd, då får han såklart ha dem. Ryttarens klädsel är relativt fri, men ska vara prydlig och ha krage på tröjan. Och naturligtvis måste man ha bekväma kläder, skavsår är inga heta grejer när man har ett par mil kvar på ritten.

Sen om man startar längre ritter kommer det lite andra utrustningsbehov, men det märker man under resans gång.

Från CR och uppåt måste hästen ha en Distansbok. Det är en liten gul bok där alla ritter finns uppskrivna samt resultat på dem, så man vet hur hästen har kvalat och hur många kilometer den har samlat på sig. Boken köper man via ridsportförbundet.

Hinknissar. Man klarar inte att åka på en distansritt själv, man måste ha med sig någon som kan hålla hästen i grind och möta upp ute på banan med grejer man behöver. Hinknissarna behöver dock inte vara mer avancerade än att ha körkort och varma kläder. Det är också oerhört viktigt att ha med kakor till sin hinknisse!!

Vad är roligt att ha?

Om man vill nörda ner sig lite så finns det massor av rolig utrustning. Till exempel de elektroniska grejorna. Först och främst är det väldigt bra att ha GPS med sig, så att man kan hålla koll på hur långt man har ridit och hur fort det går. Det är också smidigt att ha en pulsklocka när man väntar på veterinärkontroll, så man kan tjuvkika på hästens puls och kapa några minuter på väntetiden. Det är också väldigt roligt att ha pulsklocka på hästen när man tränar, och därigenom kunna pulsträna och öka konditionen maximalt utan att slita på hästen mer än nödvändigt. I Mullehästens fall har vi den även som fnorkmätare, men det är en annan historia.

Träns i Biothane är en annan kul grej. Dels är det roliga färger på dem (i princip alla distansryttare är matchningsnördar, och det ska vara glada färger!), men framför allt är det oerhört praktiskt. Biothane är plastbelagd nylon, så det är mjukt och fint men samtidigt väldigt lätt att underhålla. Efter en svettig ridtur så kör man det under vattenkranen så är det som nytt. När matte fixar inför tävling brukar tränset få åka i diskmaskinen en vända. Mycket bättre än att hålla på och putsa läder. Tränsen är också ofta byggda så att man kan koppla loss bettet (eller motsvarande, många distansryttare rider bettlöst), och ha hästen i “grimma” när den käkar under pauserna.

Varför ska man prova distans?

För att det är jeteroligt. Som nämnts tidigare, en PP-klass klarar alla friska hästar i normalkondition. Möjligen att man rider ett par längre rundor ute veckorna innan för att vänja sig själv och hästen, om man känner för att träna lite extra.

När man rider en PP-klass är hela grejen att man just är där för att prova på. Alla funktionärer är väldigt snälla och hjälpsamma och visar en tillrätta, det är bara att åka med. Man får se många underbara ridvägar och ha en riktigt härlig upplevelse ihop med sin häst. Är du nyfiken, åk till en distanstävling i närheten och kolla hur det går till! Det finns inte jättemånga i Sverige, men man hittar dem allihop på TDB.

Vill du leka lite hemma, ladda ner en bra GPS-app, till exempel Endomondo, och mät dina ridturer! Man kan få en hel del aha-upplevelser bara av att jämföra hur långt man rider på olika vägar.

Så… frågor på det?

[foton: Raggsockans matte och vår vän C]

Tävlingshest

Mullehästen har varit lite stel i bakkärran de senaste dagarna, så vi har velat fram och tillbaka lite om vi skulle åka eller inte. Men efter ett lyckat stretchpass i ridhuset igår och en god natts sömn så var Mullehästen som en liten gummiboll i morse och fullkomligt jeteredo att åka på äventyr. Så redo att han ägnade stora delar av vägen till att först knyta upp sitt hönät och sen försöka få upp mattan igen (det sistnämnda misslyckades lyckligtvis).

Efter en lång stund i transporten var han dock lite stel igen och behövde två springvändor på förbesiktningen innan han fick lov att starta. Ibland tar det en stund för gamla gubbar att komma igång, helt enkelt. Men när det var dags för start fanns det inte minsta spår av någon stelhet längre, det var fullt ös medvetslös från första steget.

Vår start gick precis när delar av åttamilsfältet passerade, så två steg efter startlinjen beslutade Mullehästen att det enda rätta var att köra det här projektet i åttamilstempo. Vilket är dubbelt så fort som tempot i vår lilla tvåmilsklass. Han fick springa fritt i några kilometer, sen inledde vi vad som mest blev en blandning av sprattel och Mullesluta. Matte fick skälla ordentligt innan han lugnade ner sig tillräckligt för att inte fullkomligt missa minimitiden på två timmar.

Det fungerade att skritta riktigt civiliserat bitvis, men hela ritten speglades ändå av ett visst “av eller på”. Antingen sprang Mullehästen som en skitglad alpacka eller så skrittade han på lång tygel och sa fnork åt spännande grejor längs vägen. Det var ändå ganska gott i mattehjärtat, en bekräftelse på att vi inte gjort fel som åkte trots allt.

Två gånger mötte vi våra fantastiska hinknissar. Det kändes oerhört bortskämt att ha två, en som tog hand om Mullehästen och en som tog hand om matte. Lyxigt värre. Vi fick dricka och nomnoms så vi skulle hålla oss pigga hela vägen. Nu var ju inte det såvärst problematiskt för somliga, men matte blev rätt välrastad efter ett tag.

På slutet var vi naturligtvis alldeles för tidiga, så Mullehästen fick skritta sista biten och inte öka hur mycket han än tjatade. Mattes envishet höll måttet och vi lallade in i mål på 2:02. Eftersom vi tog det så lugnt sista biten så var Mullehästen så låg i puls att vi kunde gå i princip rakt in på besiktningen. Han sprang igenom utan större betänkligheter (om man bortser från ett visst ruskande på huvudet och att veterinären frågade om han alltid springer lite som en anka). Godkänd ritt!

Mullehästen somnade i transporten på vägen hem. Tack och lov. Det är mycket bättre för mattes nerver när han gör det.

Tack till raggsockans matte och vår vän C som var fantastiska på både hinkar, kameror och sällskap! <3

[foto: Raggsockans matte]

Imorgon; mer distansblogg!

Lerlugg

Matte: Stå still så jag kan borsta dig i pannan!
Mulle: LÅT BLI!!
Matte: Du kan inte ha lera i hela luggen när du åker på tävling!
Mulle: Det kan jag väl VISST det!
Matte: Okej. HA lera i luggen då om det nu är så himla viktigt.
Mulle: HAHA!
Matte: Men kom inte till mig och klaga om de andra skrattar åt dig.
Mulle: Äh. Jag är snyggare än dem. De skrattar med mig.
Matte: Whatever you say.

image

2000

Det här är Mullebloggens tvåtusende blogginlägg. Tvåtusen är ganska många. Vi ville bara säga det.

Av alla tvåtusen, vilket inlägg är din favorit?

Vi lägger till en bild av Mullehästen när han ser göllig ut också, för det är ju trots allt vad allt det här går ut på.

[Foto av vår vän C, 2010]