Tack för allt

Ibland är vissa delar av livet som en saga, som något alldeles extra speciellt som man vill ska fortsätta för alltid. Men alltför ofta kommer verkligheten ikapp oss när vi minst anar det, och sagan tar slut.

Vi har kämpat och vi har slitit. Men nu har vi nått gränsen där jag, i samråd med Mulles fantastiska veterinär, har tagit beslutet att släppa taget.
Vad som hänt på detaljnivå är inte längre relevant. Det finns så mycket åsikter hit och dit om sånt här. Men jag hoppas och tror att ni som har följt oss ett tag litar på att jag har gjort allt jag kan för min häst. Det finns inget mer.

Vår saga slutar här.

Jag har haft Mullehästen i drygt nio år. Det har varit nio fantastiska år. Trots alla motgångar och trassel vi har gått igenom så har han hållit huvudet och humöret högt. Han är en otrolig individ, en underbar vän och han har varit min familj under så lång tid att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna hantera att vakna en dag och veta att han inte längre finns med oss. Vad hände? Han skulle ju bli minst fyrtio. Plötsligt verkar nitton år så himla lite.

Han är en sån häst som man bara får en gång i livet.
Han är en sån häst som alla borde ha lyckan att få ha någon gång i livet.

Vi har gjort så mycket tillsammans. Allting som matte har fått för sig har vi testat, kofösning, tornerspel och allsköns andra galenskaper. En gång åkte vi på semester 42 mil och hälsade på kompisar i Västerås. Och Mullehästen, han har alltid varit med på allt. Vad matte än har hittat på för dumheter så har han tagit sig an det, visserligen med lite fnork och sprattel, men alltid med hjärtat på rätt ställe. Varje gång transporten har rullat fram har han blivit på tårna, nervös och förväntansfull inför vad som väntar den här gången. Alltid jätteglad, eller jättearg, eller jättefnorkig. Alltid med känslorna utanpå, men med mycket snack och liten verkstad. Och alltid med stenkoll på var gränserna går. En liten rund vit rygg där hans egentligen ganska fega matte alltid har känt sig fullkomligt trygg.

Han lärde mig att rida så som han vill ha det, och när jag kom ikapp honom så lärde vi oss tillsammans. Vi har ridit och tränat på en nivå som jag aldrig trodde att jag skulle få chansen att göra. Och han har varit en så stor del av mitt liv i så många år att vi känner varandra utan och innan. Därför känner jag mig säker i mitt beslut. Därför vet jag att gränsen är nådd. För jag har innerligt lovat både honom och mig själv att han aldrig ska behöva må dåligt av att bara gå i hagen.

En klok vän sa till mig att när de dåliga dagarna är fler än de bra dagarna, då vet man. Då vet man att man måste ta det där fruktansvärt tunga beslutet, det som är djurägandets mörka sida och hemska ansvar.

Det är dags att knyta ihop säcken om en fantastisk tid, om ett underbart liv.

Att skriva Mullebloggen har varit en otrolig upplevelse. Att få dela Mullehästen med er, alla bus och skutt, alla med- och motgångar. Det är något magiskt med Mullebloggen. Något så speciellt i att alla som följer oss är såna fantastiska människor, som alltid har ett vänligt ord att ge. På Mullebloggen har alla lämnat ridsportens tyvärr ofta förekommande konflikter och orättvisor, och istället har vi enats i kärleken till en liten tjock vit häst som tillbringar stora delar av sin tid med att ramla i diket och glo på brevlådor. Och att få det otroliga privilegiet att vara den som skriver, som får berätta för er om vad som händer, det har varit en upplevelse som jag inte kan likställa med något annat.

Jag har alltid sagt att om jag skriver en bok om Mullehästen så ska det vara den dagen han inte finns mer. Kanske kommer det bli så nu, jag vet inte. Jag kommer att blogga vidare, på den nystartade bloggen fnork.se. Men det vet vi ju, både ni och jag, att det kommer inte vara samma sak. Men det är något. Så länge. Tills vi vet vart livet bär oss.

Sorgen är enorm. Vi har ännu lite tid kvar, men den tar vi för oss själva, i lugn och ro med en stor hink nomnoms. Mullebloggen får sluta lite i förtid.

Tack för att ni har följt oss och delat den här fantastiska sagan med oss.
Tack för allt.

Fnork

Matte: Seriöst, vi har inte ens kommit ut genom grinden än.
Mulle: Fnork!
Matte: Det är en byggnadsställning. De håller på att sätta upp en byggnadsställning vid huset.
Mulle: DE HAR INTE FRÅGAT MEJ FÖRST!!
Matte: Nej, varför i hela friden skulle de göra det?
Mulle: Fnork!
Matte: Kom nu…
Mulle: Men det ligger en HÖG där!
Matte: Det är mera byggnadsställning. Det av den som inte är uppsatt än.
Mulle: Kaos!!
Matte: Kan du gå ordentligt?
Mulle: Nej!!
Matte: Okej, varför står vi still NU då?
Mulle: NÅGON HAR STÄLLT EN TRAKTOR UTANFÖR STALLET!!
Matte: Ja, jo, men den står alldeles stilla och tyst, och det är gott om plats att komma förbi.
Mulle: Fnorkfnorkfnorkfnork.
Matte: Vad gör du?
Mulle: Jag smyger förbi!
Matte: Ah. Så lyckat.
Mulle: Jag överlevde!
Matte: Himla tur det du.

Mulle: Åh, sadel! Ska jag vara RIDHEST?
Matte: Ja, vi kan skritta en sväng.
Mulle: Woho! Skynda!!
Matte: Ja, jag ska bara ta på dig tränset. Sluta hoppa runt!
Mulle: NÅGON STARTADE TRAKTORN!!
Matte: Ja, men det var en helt annan traktor, på andra sidan stallet. Så du kan gott stå still i trettio sekunder till.
Mulle: Icke! Nu går vi!!
Matte: Om du ska vara ridhest får du stå still tillräckligt länge för att jag ska komma upp i alla fall, annars förlorar det syftet lite.
Mulle: Äh, du får väl ta i lite!
Matte: Bara stå vid pallen nu.
Mulle: OKEJ!
Matte: Kallar du det där för att stå still?
Mulle: Du kom ju upp, sluta klaga. Nu går vi!
Matte: Jaja.
Mulle: Fnork.
Matte: Traktor.
Mulle: Men ändå.
Matte: Ja, jo.

Mulle: Vad MÅNGA golfare det är!
Matte: Ja, det är nån sorts tävling idag.
Mulle: Fnork!
Matte: Ja, men de är inte farligare än vanligt.
Mulle: Okej! Då går vi som vanligt!
Matte: Nej, vi måste vänta lite här.
Mulle: Jag vill inte vänta! Jag vill gå!
Matte: Vi måste vänta, golfarna slår ut precis här.
Mulle: Men jag vill gå NU!
Matte: STÅ STILL!
Mulle: JAG VILL INTE STÅ STILL!!
Matte: Men jag säger ju att du MÅSTE st…
Mulle: FNORK!!
Matte: Där kom bollen ja. Tre meter framför.
Mulle: Herregud vad rädd jag blev!
Matte: Ja, tänk så bra att du inte gick va?
Mulle: Hade jag fått gå från början hade jag hunnit förbi innan.
Matte: Var inte sån nu.
Mulle: Jo.
Matte: Okej, var sån.
Mulle: Just det.
Matte: Nu går vi in på skogsvägen istället. Mindre golf.
Mulle: Låter bra.

Matte: Vad är det nuuu då?
Mulle: VAD ÄR DET DÄR?!?
Matte: Det är en tax.
Mulle: DET ÄR EN LITEN HÅRIG LANDKROKODIL!!
Matte: Nej det är en ta… eller vänta, du har rätt. Det är en liten hårig landkrokodil.
Mulle: JAG SA JU DET!
Matte: Men den verkar snäll. Och matten har koll på den så du behöver inte vara orolig.
Mulle: Fnorkfnorkfnork.
Matte: Se där, hussen sa att du är fin.
Mulle: Ja, det vet jag väl?
Matte: Och ödmjuk. Alltid ödmjuk.
Mulle: Nu vill jag galoppera!
Matte: Nej, vet du vad, du har just stått still i en vecka.
Mulle: Men jag VILL!
Matte: Det kommer inte på fråga.
Mulle: Du är dum!
Matte: Nu igen? Ja, det var väl ett tag sen sist…
Mulle: Fnörf.

Matte: Jag tycker att det går lite mycket baklänges nu.
Mulle: Man borde LAGSTIFTA mot såna där!!
Matte: Torkvindor?
Mulle: Det FLADDRAR!!
Matte: Ja, men alltså…
Mulle: Fnork!!
Matte: Den är typ femtio meter bort?
Mulle: DET HJÄLPER VÄL INTE!!
Matte: Nähä.
Mulle: Åååh, du fattar ju ingenting!
Matte: Nej, men det är sannerligen inte första gången…
Mulle: Uh, nu är jag trött.
Matte: Vi är snart hemma.
Mulle: AAARGGHH!
Matte: Jag tänker inte ens frå…
Mulle: BYGGNADSSTÄLLNING! TORKVINDA! TRAKTOOOOOR!!!
Matte: Here we go…

image

En på varje

När vi äntligen fått rätt antal skor (4) på rätt antal fötter (4), och detta strategiskt fördelat med en sko på varje fot, så kände vi att det var dags att fira det med lite miljöombyte. Så vi tog en promenad för att alla inblandade skulle få motion. Matte tyckte att vi skulle traska på i glad takt, men Mullehästen liksom körde fast mest hela tiden.

image

“Whaaat? Jag är upptagen!”

image

Det är verkligen ingen ordning på den där hästen.

Battleground

Vi har bytt gips idag. Det tar ganska lång tid. Eller lång och lång, det tar tillräckligt lång tid för att Mullehästen ska tröttna på att stå med foten uppe och istället sprattla runt så att matte råkar skvätta gips över hela stallet och halva sig själv. Mullehäst mycket nöjd. Matte inte lika nöjd.

Matte har dock letat fram det extra klistriga bandagematerialet och satt i tån så nu får Mullehästen rejält svårt att få hål på fotpaketet. Han försökte skrapa det lite i stallgången, men då fick han skäll och gå in i lägenheten och skämmas. Han tog det inte så. Det var ju mat där inne.

Så det är lite oklart vem av oss som vann idag egentligen.

Dagens tema; Lisebergskanin.

image

Det Stora Gipskriget 2014

Matte säger att Mullehästen måste ha gips på foten.
Mullehästen vill inte ha gips på foten.
Matte sätter på Mullehästen en stövel så han inte kommer åt gipset.
Mullehästen kontrar med att få skavsår av stöveln.
Matte lindar in hela foten i silvertejp.
Mullehästen lyckas inte få upp silvertejpen trots att han slickar på den, bankar på den och blänger på den.
Matte tycker att i det skicket kan Mullehästen få gå ut några timmar.
Mullehästen tycker att det är utmärkt, eftersom utomhusmark är mycket bättre än inomhusgolv när man vill skrapa sönder något, till exempel ett silvertejpat bandage.
Matte hämtar in Mullehästen från hagen och skäller på honom för det trasiga bandaget. Mullehästen är inte riktigt nöjd, eftersom gipset fortfarande är helt.
Matte lindar in Mullefoten i fyra varv silvertejp till, med extra förstärkning i tån.
Mullehästen hämnas genom att omedelbart skrapa sönder tån mot golvet medelst krafsning.
Matte lagar med ännu mera silvertejp och jagar in Mullehästen i lägenheten innan han hinner ställa till det igen.
Mullehästen surar och äter spånpellets istället.

Sammantaget just nu:
Matte+silvertejp 1-0 Mullehästen

image